En hyllning till Pa amb oli, världens godaste macka

Tvillingarna ville åka till Porto Cristo på södra delen av Mallorca för att besöka den stora grotta som en klasskompis tidigare gjort. Jag och Helene styrde om det lite snyggt så att utflyktsmålet fortfarande var grottor men på betydligt närmare avstånd och enligt guidebok inte lika besökta. Det var ett schackdrag. Caves de Campanet visade sig vara ett klockrent besöksmål. Vägarna dit var så smala och läskiga att köra på att bara det var en stor upplevelse. Sista sträckan gick vägen rakt igenom en liten by där man i princip körde över folks dörrmattor. Jag har tyvärr ingen bild. Hjärtat satt i halsgropen och båda händerna på ratten.

En macka att gifta sig med 

Jag har tyvärr inte heller bild på den lunch jag åt på det ytterst trevliga stället som låg vid entrén till grottorna. En liten restaurang inspräng i berget med blomsterprakt åt alla håll och en pergola som får äppelvarianten på Julita gård att se pluttig ut. 
Lunchen jag åt heter Pa amb oli, en variant av bruschetta. Skivat mörkt bröd som gnids med färsk tomat och vitlök och sedan saltas och stänks med olivolja. Som pålägg kan man välja skinka eller ost eller andra saker. Min kom med bastanta ostskivor, skivad tomat och en lokal variant av skärböna. Otroligt gott i alla sin enkelhet. Jag hyllade mackan så mycket att barnen tyckte jag var helt dum i huvudet. Jag blev så till mig att jag inte ens tog bild på den. Och lika bra var väl det för nu får ni skapa egna bilder i huvudet av den där supermackan. 
Pa amb oli, kom ihåg det, pa amb oli. Bröd med grejer på helt enkelt. 
Jag försökte förklara för barnen att storheten bestod i den upphöjda kombinationen av mycket enkla råvaror som var för sig inte är något speciellt. De bara tittade på mig med överseende leenden. Då tog jag i lite till och sa att ”jag älskar den här mackan lika mycket som jag älskar Helene”. Då tror jag att de fattade poängen.

Själva grottorna var också värda resan. Stalaktiter, stalagmiter i ett underjordiskt landskap som plockat från en science fiction-rulle. Guiden var charmigt dåligt på engelska och sa att det var absolut förbjudet att fotografera men att hon inte skulle se ifall vi tog bilder ändå. 

Grottan var värd besöket

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on


Älskling, sätt vårt hänglås bredvid det där annars tror jag inte på att du älskar mig

Det finns vanliga sätt att visa kärlek på och så finns det dödsföraktande. Bilden är tagen på den fantastiska utsiktsklippan vid Cap de Formentor.

Den ligger 232 meter överbliven havet och ger svindel. Det sitter ett antal hänglås på extremt farliga ställen utmed klippväggen och jag får lite panikkänslor av att tänka på när de placerades där. Kanske lite på fyllan av en övertänd man som verkligen vill visa sin käresta hur mycket hon betyder för honom. 
”Kolla älskling, jag sätter den här nere. Va? Nej, det är ingen fara. Jag har bra stöd. Va? Blåsten? Inga probleeeeeeeeeee....... *duns* *duns* *duns* *plums*

Jag satte inte fast något hänglås för Helenes skull. Hon fick nöja sig med att körde bilen på den lika dödsföraktande hårnålsvägen. 
Vi fortsatte till stranden Platja de Formentor och det var värt besväret. 






17 bilder från Mallorcas Vingåker och en bild på den bläckfisk vi träffade i havet


Här är 17 bilder från den lilla hamnstaden Port de Pollenca på nordöstra Mallorca. Den staden som brorsan och hans familj bor i. 

För att göra det hela lite mer intressant, framförallt för alla lösare baserade i västra Sörmland, kan nämnas att Port de Pollenca har cirka 6500 fasta invånare. Det är cirka 3000 färre än Vingåker. Pollenca är också en egen kommun och har gott om samhällsservice. Vårdcentral, skola, matbutiker, busshållplatser och banker. Många banker, på grund av alla fastighetsaffärer som pågår här. 

Känslan i Port de Pollenca (til skillnad från Vingåker) är att det är en levande stad. Inte så konstigt med tanke på havet, sandstranden och de  vackra bergsmassiven (Serra de Tramuntana) som omger tätorten. Det är en fantastisk vacker plats med varmt och soligt klimat. Dessutom är staden tätt byggd med ganska låga hus i sten med butikslokaler i bottenvåningarna. 

Enligt brorsan varnade the locals för vintern som de kallade ”extremt död och tråkig” men jämfört med exempelvis Vingåker (eller Katrineholm för all del) så ska det råda sköna stadsvibbar även när turister som oss åkt hem. 

Boardwalk

Strandpromenaden är en turiststinn boardwalk med obligatoriska souvenirbutiker och krogar och är utmärkt att tillbringa några timmar på en ljum kväll i juni. Det är fortfarande före den stora invasionen tydligen. 

Sist i bildspelet syns ett vitt hus. Det är dykstället som brorsan Per Jennische jobbar på som fridykarinstruktör. Han var ledig igår och visade oss stranden vid Cala de Sant Vicenc en kort bilresa bort. Där var svalare och djupare i vattnet men fullt av vackra fiskar. Vi höll oss nära stranden och jag och storsonen fick låna varsitt par långa fridykarfenor och fick känna oss riktigt coola en stund.

Octopus

Häftigast av allt: bläckfisken. Brorsan såg den vid en klippa under vattnet och den var turligt nog så nära stranden att hela familjen fick en chans att dyka ner och titta på den på nära håll. 

Brorsan tog den här bilden på den med sin undervattenskamera men jag kan säga att upplevelsen inte går att fånga på bild. 

Jag kan verkligen förstå att man snöar in på fridykning. Mäktigt!

Stepping up the grillgame med mallorcinska sockerbitar








Du tänker att grilla är grilla oavsett var du befinner dig. Glöm det! Mallorcinerna går in och vänder upp och ner på allt du lärt dig. Grillen ser ut som vanligt, gallret likaså och när jag knallade in på Lidl så var det inga problem att hitta grillkol. Men tändvätska! Omöjligt!
När jag frågar på stappliga spanska om något att göra eld med svarar mannen på Lidl på perfekt brittiskklingande engelska att de inte har tändvätska. 
Nähä, var kan jag hitta det då, frågar jag och får en lång utläggning om specialafäffären en bit bort till höger. Jag kopplar ner och tänker att det där går väl enklare att lösa med valfritt lösningsmedel man kan köpa på en bensinmack. 
Han var en riktig luring den där, för mallorcinerna kör ju med ett alternativ till tändvätska som går att köpa precis överallt. Men det var han inte intresserad av att informera mig om. Kul gjort i och för sig, turister är ju ett jävla släkte som vi vet. 

Nåväl, brorsan räddade mig. Han hade med sig de ”sockerbitar” som behövs. Illaluktande och fyllda med allehanda explosiviteter som man placerar på kolet och tuttar på. Snacka om brandfarliga grejer. Jag älskar det! Det roligaste är att det precis som med tändvätska behövs mycket mer än vad som står på förpackningen. 
”Jag tog 2-3 per två kilo kol som det står”, sa jag men brorsan bara garvade och sa att ”ingen någonsin fått eld med så lite, här krävs i princip ett helt paket”.
What’s not to like. Ös på med mer bara. Sedan brann det ordentligt. Kanske att det blev tillräckligt varmt lite fortare än vanligt men precis som allt grillande kräver så var glöden p-e-r-f-e-k-t när all mat var uppäten. 

Pastillas de encendido är vad du behöver för att testa själv. 

Arga tyskar, knäckande vacker spansk landsbygd och en bilresa som kunde slutat i katastrof

• Det gick i stort sett enligt plan. Att få ut hyrbilen var det enda moment som tog längre tid än beräknat. Jag hade bokat via en sajt jag fick rekommenderad av Tui och tänkte inte mer på det än att det såklart är en av de stora firmor som ligger i ankomsthallen på flygplatsen. Det var det inte. Vi fick åka en illa arrangerad minibussresa till en jättestor parkering ett par kilometer bort. Och väl där möttes vi av en monstruös kö. En svensk slog sig i slang med mig direkt för att han ville växla lite pengar så han kunde handla i godisautomaten. Jag kunde inte hjälpa honom men passade på att fråga om han visste var det var för ett ställe vi kommit till. Han sa att han hyrt bil här förut och aldrig varit med om så mycket folk.

No cash

Vi övervägde att skita i hela upplägget, ta en taxi tillbaka till flygplatsen för att har en bil där, av Avis eller Hertz. Men vi bestämde oss för att vänta. Vi hade trots allt bokat en bil. Runt omkring oss stod missnöjda tyskar som kände sig lurade på grund av att de var tvinga att köpa en tilläggsförsäkring. Argast var en tysk kvinna som inte fick betala med cash. Personalen förklarade att det var det enda som stod i fet stil på bokningskvittot: credit card only. Då blev hon ännu argare. Efter ett antal telefonsamtal tror jag att hon fick sin vilja igenom. Jag kände mig extremt skeptisk när det blev vår tur. Väntade mig ett ”du vet väl att du måste köpa till en försäkring för 1000 euro annars blir du betalningsskyldig för allt om du hamnar i en olycka”. Men vi hade flyt. ”Du är helförsäkrad. Och eftersom jag inte har exakt den bilen inne som du bokat får du en lite större.” Ok rent a car kanske inte är totalbluff ändå, tänkte jag och vi kunde äntligen köra därifrån och leta upp huset vi hyrt. 

Stenmurar slickade bilen

Det gick över förväntan. Helene läste kartan och gps:en visade rätt så vi körde spik direkt. Förr kunde bilkörning utomlands få mig att bli kallsvettig av nervositet, men den här gången körde jag bara. Ut ur ett biltätt och svettigt Palma, vidare på motorvägen i nordostlig riktning mot Alcudia för att svänga av strax innan mot Pollença. Den stora bilen kändes lite för stor sista biten. Trånga vägar kantade av stenmurar med absolut ingen plats för ett möte ledde oss fram. Jag andades ut. Framme. Nyckeln låg där den skulle och ungarna skrek av lycka när de kastade sig i poolen.

Återvändsgränden från helvetet

Tyvärr kommer man aldrig undan det här med maten. Tre bananer var allt vi hade kvar att äta och dricka. Jag erbjöd mig att åka iväg direkt igen med bilen för att leta upp den Lidl som skulle ligga i närheten. Det kunde gått illa direkt. Jag knappade in adressen på Google maps – som skickade mig åt fel håll i första kurvan. Jag hamnade på en extremt trång och brant liten väg som slutade vid en grind till ett stort hus. En återvändsgränd från helvetet. Jag ville inte knacka på och be om att få låna gårdsplanen för att vända, i alla fall inte direkt, så jag gav mig på att backa. I brant uppför. Motorn skrek. Backsignalen pep. Jag gav upp. Rullade ner till grinden igen och såg att det borde gå att göra en fram-back, fram-back, fram-back-manöver för att komma runt. Det tog mig en kvart. Men det gick. Och jag skrapade aldrig bilen. Men huvudvärken och vätskebristen fick mig att må illa av ansträngningen och jag hade inte ens kommit en liten bit närmare Lidl. Jag knappade in Lidl på kartan igen och körde vidare. Kom ut på rätt väg, hittade fram till Pollença men hamnade fel igen. Trasslade in mig på några gränder, fick följa enkelriktat genom halva den lilla stan innan jag kom ut på stora vägen igen. Nu sket jag i internet. Körde på känsla. Matmarknad brukar alltid ligga intill en stor väg, tänkte jag och fortsatte på den stora vägen i riktning mot grannstaden Port de Pollença, där brorsan bor.

Äntligen succé 

I första rondellen såg jag en stor Lidl-skylt! Jag svängde däråt. Höftade i nästa sväng och kom rätt! Aldrig har jag varit så glad över att få handla på Lidl. Och jag kom tillbaka. Med mat och allt. Lite märklig blandning av grejer kanske men alla blev mätta om än sent.

Imorgon: nya äventyr.