Jag skulle kanske inte valt samma ord men tanken att det är värt att köra långsamt för att inte missa något som händer vid sidan av vägen är ju rätt smart. Kanske något för Stockholms stad att ta efter?
Posted by Andreas Jennische on Tuesday, June 19, 2018
En seger i det lilla. Få iväg alla tre barn på cykeltur till affären för att handla mat och köpa glass. Ett fasligt gnäll om jobbigt och motvind men JAG VANN pic.twitter.com/c2AqgE9A6g
— Andreas Jennische (@ajennische) June 19, 2018
Helene jobbar och jag håller ställningarna på torpet. Alla barn sov länge och för den äldsta flöt frukost ihop med lunch. Jag invigde häcksaxen jag fick i födelsedagspresent genom att klippa ner halva nyponslyt på baksidan och trots att jag bar handskar ömmar mina händer av taggarna. Man kan redan se fälten bättre och imorgon ska jag fortsätta.
VM-bibel i papper
Det har blåst hela dagen och cykelturen till affären som jag tvingade iväg barnen på blev en övning i konsten att hantera motvind. För barnen alltså. Jag har självklart inte problem med motvind. Lagat mat har jag ju också gjort. Restfest till lunch och quornwok med nudlar till middag. En rabarberpaj drog jag ihop också när jag ändå var igång. Och det här med fotbolls-VM är ju faktiskt kul. Jag bryr mig ju inte ett dugg om fotboll i vanliga fall men det är något med VM som är svårt att inte gilla. Ungarna är otippat pepp. Jag köpte Aftonbladets VM-bibel i affären och åtminstone dottern har suttit och läst i den. Man ska ta tillvara på alla öppningar för läsning. Igår såg vi Sverige-matchen och i dag kollade vi på Ryssland-Egypten. Med en Ipad på köksbordet och en sladd till den gamla stereon så blev det riktigt bra VM-tryck i köket. Ljudet av storfotboll är egentligen bättre än bilderna. Det är som ljudet av vinterstudion, det ger bra vibrationer som Marky Mark and the funky bunch skulle ha sjungit på 90-talet. Det är ljud som associeras med problemfria saker. Lättsamhet, förnöjsamhet, ledighet. En stunds verklighetsflykt.
Hagi och Lupu
Min kollega Christoffer skrev en träffande krönika om hur det svenska folket inte kan sluta tjata om VM 1994 i förra veckan. Jag har starkare minnen av VM 1990. Jag var tolv år och hade av en slump fått ett sådant där album som man klistrade in samlarbilder i. Jag minns inte av vem. Kanske mamma fick ett infall. Hur som helst, ingen i vår familj hade ett fotbollsintresse men de där korten gjorde att någonting inom mig växte. Det blev en helt annan sak att titta på ett Rumänien som spelade när man råkade ha både Hagi och Lupu i sitt album. Eller Colombia, med målvakten René Higuita. Det var jag, brorsan och min kompis Dala som höll på mest med det där som jag minns det. Vi köpte kort, tittade på matcherna och gick ut och spelade fotboll. Ingen av oss tränade på allvar. Dala kom att göra det först senare tror jag. Det var spontanfotboll på gräsmattan med hemmasnickrade mål. Brorsan var grym i målet. Kastade sig dödsföraktande åt alla håll. Jag var inte särskilt bra överhuvudtaget men det gjorde inget. Dala var bäst.
Mina barn har inga samlarbilder, men kanske en VM-bibel och gemensamt Ipad-tittade på några fotbollsmatcher i köket på torpet 2018 bli till sådana där minnen som aldrig går ur.
