Simmade hårdare än jag någonsin gjort förr

500 meter gånger tre, med en kort kort vila mellan varje set. Det tog 36 minuter. Det säger mig ingenting men jag vet att det varken är helt uselt eller supersnabbt. Nu har jag i alla fall en tid att jämföra mig själv mot nästa gång. Jag har hur som helst aldrig simmat så koncentrerat som idag. Det var långt ifrån det roligaste jag gjort men om jag ska snabba upp mitt simmargame måste jag nöta längder. Det tar emot varje gång jag ska till Eriksdalsbadet, men väl på plats, ombytt och klar, då är det okej. Väl i vattnet finns ju inget annat att göra liksom. 50 meter år ena hållet, 50 meter åt andra. Det är den sämsta grejen med att simma. Det går inte att nominera med något annat. Ingen musik, inget prat, ingen distraktion. Utomhus i en sjö eller hav är det en upplevelse att simma. Då räcker det gott i sig självt. Men i en bassäng är det knappast att tala om något liknande. Det enda man ser är smuts på botten av bassängen. Men skam den som ger sig. No pain no gain har man ju lärt sig.

Nytt utseende – igen

Jag har ändrat om lite igen, testar ett nytt av de inbyggda teman som Posthaven har att erbjuda. Det här är fult på ett bra sätt. Tror jag rullar med det ett tag.

Nu ska jag cykla till Eriksdalsbadet för att simma. Nöta längder. Men först ska jag gå till den här butiken, som jag till min glädje upptäckte ligger alldeles vid jobbet. 

Chockstartsmåndag och lite Jocke Berg

Jag gjorde allt jag kunde för att förlänga helgen så mycket som möjligt. Lämnade jobbet tidigare i fredags och tog morgontåget tillbaka på måndagen. Det gör skillnad att slippa åka hem söndag kväll. Det blir en hel dag till med familjen. Hemresan i morse... mer om den strax.

Igår åkte vi på utflykt till Magda gård i Näshulta. En vacker gammal gård där ett ungt par föder upp rödkullor, en gammal svensk koras utan horn. Det är småskaligt och sympatiskt. Svårt att inte gilla även för mig, som inte äter kött. 

Jocke Berg, sångaren i Kent, var också där på söndagslunch. Han såg ut precis som man kan tänka sig på ett ställe som Magda en söndag vid lunchtid i juli. Iklädd ljusa shorts, pikétröja och sommarhatt. I sällskap med vad som såg ut att vara fru och barn. 

Träning med barn

På eftermiddagen fick jag med mig dottern som sällskap på en löprunda. Hon tog sin nya cykel. Det var första gången vi gjorde så men det kommer inte att vara den sista. Vi fick en bra stund ihop. Och båda blev trötta och svettiga. Vi avslutade allt med att bada i sjön. 

Idag måndag chockstartade jag. Vaknade med ett ryck av klockan som ringde 4:35, hoppade i kläder, åt en snabbfrukost på stående fot och gav mig iväg på en nära tvåmilatur på cykel in till stan för att ta morgontåget till Stockholm. Nu väntar en arbetsvecka, men familjen fortsätter att vara ledig så till helgen blir det #torplife igen. 

***
Instagram stories -> ajennische

Dags att omvärdera dolme

I morse hann jag knappt vakna ute på torpet förrän min lagkamrat, the mighty coach Daniel Eriksson, messade mig och frågade om jag var sugen på lite simträning i sjön. 

Vilken fråga, självklart var jag det! I värsta fall  blir det det enda tillfället vi hinner träna ihop innan det stora loppet Katrineholm Swimrun i augusti. 
Det blev en supermiddag. Cirka 1300 meter simning i öppet vatten, så varmt att det inte behövdes våtdräkt. 
Jag fick låna en dolme, en sådan där flytgrej som swimrunfolk har mellan benen under simpartierna och fastsurrad vid sidan av låret när det är dags att springa. Jag fattar varför. Trots att det är ett litet stycke frigolit (typ) så ger det en känsla av att ha en försiktig med stadig hand under bålen. Förr har jag alltid tyckt det är lite töntigt med dolme men efter att ha testat är jag beredd att omvärdera allt. 
Jag och Daniel höll jämnt och bra tempo och passet gav mig en sådan där lyckokänsla som bara fysisk aktivitet i gott sällskap i kombination med vacker natur kan ge. 
Ser mycket fram emot den 5 augusti. 

Rap-Bella om medverkan i Talang: ”Det var ditt fel!"

Rap-Bella och jag, i dag! 

Ja, jag har haft äran att träffa Ulla-Britt Ovesen igen, mera känd under namnet Rap-Bella. Det var faktiskt här, i en intervju jag gjorde med henne för StockholmDirekt för två år sedan, som hon första gången berättade om sitt rappande för folk utanför vänkretsen.


I dag fick jag som sagt träffa henne igen, på hennes innergård på Söder. Det var väldigt roligt. När hon berättade om hur det var att vara med i Talang, här kan du se inslaget, var det omöjligt att inte skratta. Ulla-Britt är en god berättare och besöket på tv gav henne inte mersmak.

– Det är ditt fel! sa hon och hötte med fingret. Som tur var på ett snällt sätt. Jag har en känsla av att det inte är kul när Ulla-Britt blir arg på en.

"Mitt fel" grundar sig i att hon efter min artikel blev intervjuad av Expressen och när det var dags för Talang blev hon headhuntad. Först sa hon nej, sedan sa hon nej, sedan gick hon med på att träffa scouterna på kontoret och då var det kört. Hon sa ja.

Nya fans


Hon kommer inte att göra om det. Men några nya fans fick hon på grund av det. Framför allt i form av barn som ringt till henne och berättat att de sett henne på tv och att hon är deras idol. 

Hon lovade sig själv att lägga ner rappen helt efter Talang, men nu är hon tillbaka in the game igen. 

– Plötsligt får jag en grej i huvudet och då är det bara att köra, säger hon.

Det allra bästa med dagens möte var att Ulla-Britt gav mig en fin bok som hon gjort själv, med texter och illustrationer från åren runt millennieskiftet. 

Hon ville ge den till någon hon inte känner. Då kom hon att tänka på mig. Stort ändå. Jag har inte hunnit läsa den än den men blev såklart väldigt glad för en sådan fin present. 

Jag uppmanar alla att kolla in Ulla-Britts Youtube-kanal. Omöjlig att inte gilla.