Jag lyssnar på Mikael Persbrandts Så som jag minns det. Han läser själv och det är fängslande. Jag återkommer med någon sorts recension när jag är klar.
Lyssningen har fått mig att minnas att jag faktiskt intervjuat Mikael Persbrandt en gång. Det var 2004. Jag gjorde min praktik på DN Kultur, var helt grön och hade ingen större koll på vare sig teater eller Persbrandt.
Jag var inte en person som läste kvällstidningarna på den tiden.
Anledningen till intervjun var pjäsen
Lik som män på Vasan. Persbrandt berättar om uppsättningen i sin bok. Han kallar den
absurdistisk och existensialistisk om likstel manlighet. Jag såg den aldrig. Artikeln jag skrev handlade om arbetet inför premiären. Jag hittade den på nätet. Det var en habil men föga spännande artikel.
– Vi gillar varandra, materialet känns spännande och vi hade tid att göra det, säger Mikael Persbrandt i ett av sina tre korta citat i min gamla text som är vinklad på att Persbrandt och Brynolfsson står på samma teaterscen för första gången.
Jag lär ha fått hjälp med vinkeln, av någon av de svåra redaktörerna på Kultur.
Fragment
Jag minns bara fragment av själva intervjutillfället. Jag minns att Persbrandt var lång och hade djup röst, att han bar gubbkeps och var trevlig och svarade artigt på mina förmodligen ovanligt väna frågor.
Jag kommer ihåg att jag tänkte just det, ”han är ju trevlig!”. Någon av de där redaktörerna på tidningen kanske givit signaler om motsatsen. Jag minns hans stora hund också. Den var med där i teaterfoajén. En ridgeback har jag förstått nu, som hette Vasco.
Brynolfsson minns jag inte alls men han är citerad i artikeln så han var ju bevisligen där och pratade med mig han också.
Jag hade för mig att Philip Zandén var med någonstans men det måste ha varit i något annat sammanhang för det var en Ulf Dohlsten som regisserade tydligen.
Färsking
Det hela var säkert en prövning för mig som färsking i yrket men några djupa minnen har det alltså inte lämnat.
I sin bok beskriver Persbrandt kollegan Brynolfsson som mycket krånglig att jobba med och att föreställningen kantas av svårigheter. Regissören blir petad och det slutar med att Persbrandt själv regisserar andra akten. Han berättar också att hans narkotikamissbruk eskalerar i samma veva.
Det där hade jag inte en aning om när jag åkte till Vasan för att i oktober 2004 intervjua honom.
Nu fortsätter jag att lyssna på hans bok.
Återkommer med ett omdöme som sagt.
Det är ovanligt lite folk vid västra Sörmlands bästa strand i år. Det är väl som vår vän Anna säger, att maj var så bra att folk redan tröttnat. Eller så är det sen semester som gäller för folk. Det känns lite så, som att allt är förskjutet på något vänster. Idag var det dock några kända ansikten som dök upp där nere vid beachen. Jag pratade en stund med en gammal bekant till familjen, alltid lika trevligt, och hon introducerade mig för sina sommargrannar. En liten familj som jag sett där på playan flera somrar i rad men aldrig lyckats placera in på någon adress. Nu vet jag var de bor. Vi hälsade och berättade som man gör om vilka arbeten vi ägnar oss åt när vi inte badar och lever livet som man vill. Det var trevligt hur som helst. Det har varit bra tempo hela dagen. Jag och Helene åkte in till Helvetet på Lövåsen i förmiddags och det var till och med trevligt. In och ut, bara det vi skulle ha. Sedan hem och packa lite matsäck och ner till sjön. Imorgon har vi det som behövs för att pyssla lite på tomten. Lagom. En sak i taget. Så man inte förtar sig. Det är ändå semester.
Sedan blev det pang pang. Först med luftgevär, sedan med pilbåge. Hemmasnickrade måltavlor och ballonger som sprack. Kul!
Själv började jag på sommarens första byggprojekt. En stolpe till segelduken som ska ge skugga över utebordet. Ett projekt som jag tvingats göra om varje sommar de tre senaste åren eftersom den går sönder varje säsong. Den här konstruktionen kommer att bli något helt annat än tidigare. Säger vi.
Skrivbordsarbete kan vara mycket stimulerande på många olika sätt men det är inte bra för den fysiska hälsan. Det är en av de bästa grejerna med att vara på semester här ute. Att det är så lätt – och faktiskt roligt – att röra på sig. Idag har jag sprungit en knapp mil, crawlat i sjön, spelat en match i storsonens och hans kompis påhittade basketvariant (på guppig gräsbevuxen grusväg med gamla bebisstolar som mål = kul) och knallat fram och tillbaka på tomten tusen gånger för att hämta något eller bara för att flytta på sig. Härligt. Det känns i kroppen när man går och lägger sig. Ett skönt surr i skelettet.
Även barnen stimulerad till mer rörelse än annars, även om de ägnar sig åt mobilspel även här. Bad, promenader till brevlådan, cykelturer och spontanidrott.Både aptiten och humöret blir bättre – hos alla.
Swimrun!
Själv har jag fått tillbaka lusten att springa. Två dagar i rad har jag börjat (nåja) dagen med en tur längs grusvägarna. Idag gjorde jag dock misstaget att springa när solen stod i zenit och det var så knäckande varmt att jag fick gå då och då. Eller så var det den här vårens bristande löpträning som gjorde sig påmind (förmodligen). Kommande veckor tänker jag i så fall ändra på det. Jag har ju ett lopp att förbereda mig inför: Katrineholm Swimrun 2018. Det ska bli väldigt roligt att få göra en repris med min kompis Daniel Eriksson den 5 augusti.
Simningen kommer garanterat att gå bättre den här gången. Jag har ju faktiskt gått en crawlkurs sedan sist!