Simmade ganska länge men tjenare vad det känns segt

Det har gått några dagar sedan sist. Jag har ju blivit tvungen att åka ensam tillbaka till stan för att jobba när övriga familjen är kvar och krigar på med #torplife. Det tog emot som fan, men väl på plats är det ju liksom bara att kötta på. Och kollegerna är grymma, som vanligt. 

50-metersbassängen

Det svåraste är tiden efter jobbet. Helt ensam hemma med fru och barn på annat håll och inga kompisar i stan. I en knäckande varm lägenhet. 
Idag efter jobbet åkte jag istället direkt till Eriksdalsbadet och simmade. Jag har ju ett lopp att tänka på goddamnit och att springa känns inte det minsta lockande.
Jag höll mig i crawlfilen i den stora utomhusbassängen och körde sex gånger 200 meter med kort paus mellan varje set.  Egentligen hade jag velat köra längre i sträck men jag hade inte riktigt orken. Det blev ändå ett bra träningspass. 

Novis

Men jag har mycket kvar innan jag blir en duktig simmare. Jag kan crawla utan problem med andningen, men jag tycker det är svårt att komma upp i ett snabbt och hållbart tempo. Jag är för svag helt enkelt. Jag måste helt enkelt nöta mer. Dessutom måste jag bli rent muskulärt starkare för att kunna hålla fart. 
Jag kanske går dit igen redan imorgon. Egentligen skulle jag behöva springa lite mer också innan Katrineholm Swimrun den 5 augusti, men i den här värmen tar det emot. 
Det viktigaste är att jag slipper skämma ut mig inför min team-kamrat Daniel Eriksson. Men så illa är det nog inte med formen trots allt. 


Paus! Torplife on hold! Workmode!

Tre veckors jobb mitt i sommaren. Nu går det inte att hålla det ifrån sig längre för imorgon börjar det. 

Detta betyder (utöver att en annan ska lönearbeta genom att förmedla adekvat samhällsinformation och spännande journalistik till alla stockholmare) att hashtagg torplife får ta paus här på le blog. Men det händer ju intressanta saker även hemma på nedre Södermalm så kanske kanske håller jag fanan högt trots nämnda lönearbete tills jag går på semester nummer två. För jo, så är det. Jag kliver på #torplife igen en bit in i augusti. 

Men nu: WORKMODE

Kvinnorna och staden – absolut sevärd

Kampkvinnan, musikproffset och Julitabon Marie Selander har gjort teater av Kerstin Ekmans romansvit om Katrineholm kring förra sekelskiftet. Jag och Helene var och såg den idag vid Lokstallarna inne i stan. Det finns mycket att säga men jag nöjer mig med den korta versionen: Den är mycket bra. Bitvis riktigt drabbande. 

Musiken är genomgående stark (skriven av Selander) och sångerna har en bärande roll i att föra berättelsen framåt. Pjäsen ger en nyttig påminnelse om vad fattigdom driver människor att göra och att fattigdomen alltid drabbat kvinnor och barn hårdast. Den spelas fram till den 22 juli. Det finns fortfarande bilkettter kvar till föreställningen 20 juli. Se den om du har möjlighet. 
Kuriosa: Marie Selander är mamma till Jouni Haapala trummisen i De lyckliga kompisarna. Pappa är Tuomo Haapala som spelar kontrabas i Kvinnorna och staden. 

Kuriosa 2: Micke Mårtensson som gör flera roller i Kvinnorna och staden (superproffsig) är uppvuxen i Julita, sjöng länge i dansbandet Highlights och blev viral 2016 efter att ha skrivit en inlägg om mäns hot om våld mot kvinnor. 



Så bra är Mikael Persbrandts memoarer

Att läsa en bok om Mikael Persbrandt är inget för vem som helst. Många tänker ”ännu en illa skriven sak om en känd person som vill komma ut som god” = tidsslöseri = det där lämnar jag åt andra. 

Men jag är svag för Mikael Persbrandt och att lyssna på han egen uppläsning har passat mig perfekt de senaste dagarna – som sällskap i verkstan, på springturerna och på tåget. 
Tre saker har slagit mig:
  1. Herrejävlar vad karln har jobbat. 
  2. Herrejävlar var karln har svinat. 
  3. Herrejävlar vad karln har mått dåligt. 

Det går upp och ner, upp och ner och när man tror att han verkligen nått botten, när han vadar i självförakt och skam på grund av alla människor han betett sig illa mot, ja då blir det ännu värre. 
Carl-Johan Vallgrens språk är enkelt och effektivt men då och då tar han mer färg och målar detaljerade beskrivningar av händelser och känslostämningar. 
Persbrandts inläsning är gripande och den som har minsta intresse av kändisvärlden runt de stora teatrarna och filminspelningarna får en del att gotta sig åt. Persbrandt är generös med namn. 
Men främst är boken en ärlig beskrivning av missbruk och psykisk sjukdom – och om konsten att med rätt hjälp resa sig på nio. 
När sista sidan är slut kan jag inte låta bli att tänka ”hoppas det håller mellan honom och Sanna Lundell, hoppas han fortsätter att vara en närvarande pappa, hoppas att han får hålla sig frisk”.

Jag tyckte om boken. Det känns rent ut sagt som att jag tycker om honom efter att ha läst den. 


Vad håller ni på med Sörmlandstrafiken? Vad f** har ni gjort med Husby?

Stolpen is back! I ny tappning. Seglen som skuggar utebordet är därmed uppe igen och säsongens första bygge är klart. Jag känner stor glädje just nu men den kan snabbt gå över till ilska. Om den nya stolpen visar sig vara lika klen som den gamla kommer jag inte att hålla igen. Att få upp de där seglen i en konstruktion som håller kommer att följa mig i graven är jag rädd. 

Men det tar vi då. Nu är nu och än så länge är det stadigt. 

** 
För övrigt tog jag och tvillingarna buss 414 in till Katrineholm idag för att klippa sonens hår samt inhandla nya springskor till dottern.  En sak störde mig. Stoffes gamla hållplats hade bytt namn från Husby till Huseby. Ett E mitt i alltihop. Helt utan anledning. Jag blev djupt störd av detta och måste söka svar på varför detta har hänt. Varför Sörmlandstrafiken? Varför detta idiotiska?

För inte kommer jag väl ihåg fel? Inte har väl hållplatsen hetat Huseby i alla tider? Det kan inte vara så. Det bara kan inte.