Jag har ju ett lopp att tänka på goddamnit

Skrivbordsarbete kan vara mycket stimulerande på många olika sätt men det är inte bra för den fysiska hälsan. Det är en av de bästa grejerna med att vara på semester här ute. Att det är så lätt – och faktiskt roligt – att röra på sig. Idag har jag sprungit en knapp mil, crawlat i sjön, spelat en match i storsonens och hans kompis påhittade basketvariant (på guppig gräsbevuxen grusväg med gamla bebisstolar som mål = kul) och knallat fram och tillbaka på tomten tusen gånger för att hämta något eller bara för att flytta på sig. Härligt. Det känns i kroppen när man går och lägger sig. Ett skönt surr i skelettet. 

Även barnen stimulerad till mer rörelse än annars, även om de ägnar sig åt mobilspel även här. Bad, promenader till brevlådan, cykelturer och spontanidrott.Både aptiten och humöret blir bättre – hos alla. 

Swimrun!

Själv har jag fått tillbaka lusten att springa. Två dagar i rad har jag börjat (nåja) dagen med en tur längs grusvägarna. Idag gjorde jag dock misstaget att springa när solen stod i zenit och det var så knäckande varmt att jag fick gå då och då. Eller så var det den här vårens bristande löpträning som gjorde sig påmind (förmodligen). Kommande veckor tänker jag i så fall ändra på det. Jag har ju ett lopp att förbereda mig inför: Katrineholm Swimrun 2018. Det ska bli väldigt roligt att få göra en repris med min kompis Daniel Eriksson den 5 augusti. 
Simningen kommer garanterat att gå bättre den här gången. Jag har ju faktiskt gått en crawlkurs sedan sist! 

Gick på tomten – hittade gammal skatt

Det klonkade till när jag kom fram till häggmispeln vid rishögen. Foten slog i något hårt på marken. Jag tittade ner och såg en brun metallgrej sticka upp ur gräset. Jag började rycka och dra i det där och plötsligt stod jag med en gammal mekanisk borr i handen. En riktigt rostig pjäs, mycket vacker.  
Jag tänkte putsa upp den lite och använda den som en prydnad. Om jag inte mot förmodan får igång den. Jag började fila på den i verkstan för att testa vad den gör för men blev tvungen att hastigt överge allt och springa ut eftersom där kommit in en fågel. 
Det är något med det här stället och djur som tar sig in på dåliga ställen. 
En grävling, en räv och en stare har jag fått deala med under tidigare somrar. Jag är glad så länge det rör sig om levande djur. 

❤️ #torplife

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on



Hade äran att prata lokaljournalistik med journalister från Kuba



Det har varit ett omväxlande dygn. Igår kväll satt vi på flygplatsen i Palma och tittade på Sverige-Schweiz och i morse stod jag på jobbet inför åtta kubanska journalister och pratade om fri press och lokaljournalistik. Ett besök arrangerat av människorättsorganisationen Civil Rights Defenders som min käre kusin Erik jobbar på. 


Det var väldigt roligt. De hade bra frågor och det blev en givande samtal om hur och varför vi jobbar som vi gör. Vad vi kan och inte kan publicera. De kubanska journalisterna jobbar under helt andra förutsättningar än vi. På Kuba råder inte pressfrihet och det är farligt att skriva och publicera sådant som staten inte gillar. 
Mötet var en nyttig påminnelse om hur lätt det är att jobba som journalist i en fri demokrati jämfört med Kuba som är en enpartistat utan fria och demokratiska val. 

Vägarna här... jisses vad nära det var


Idag var det nära att vi krockade. Inte på den kringelikrokiga vägen till stranden Formentor (vilken går upp för ett berg och nerför samma berg innan man är framme) utan på vår vanliga väg till villan. Den ser inte alls lika farlig ut som bergsvägen på grund av att den går på platt mark, men vissa bitar är den ännu smalare. I en av de värsta kurvorna mötte jag en ung man i typ en Berlingo som låg halvvägs ut i VÅRT körfält. Jag bara att styra undan så långt jag vågade utan att damma in i den stenmur som är byggd där vägrenar brukar finnas. Undermedvetet förberedde jag mig för det obehagliga ljudet av kaross mot sten. 
Det hördes aldrig. 
Varken han i Berlingo eller vi krockade. 
Jag hann bli riktigt rädd och körde resten av vägen hem ännu långsammare än vanligt och tänkte tacksamhetstankar över att alla klarade sig oskadda. 

Nu något annat. 

Bäst idag – topp tre

1. Att hänga på stranden med brorsan och hans familj. 

2. Servicen på Taburi i Port de Pollenca. Aldrig har fem rätter kommit ut så snabbt. Gott var det också. 

3. Havet. För varje dag som gått har jag steppat upp mitt crawl game. 

¡Bunyols! ¡Älska bunyols!

Bunyols. Skriver på le blogelito om detta goda.

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on

Inte mycket är bättre än grejer man kan äta. Och att äta nya grejer när man reser är det bästa av det bästa. Riktigt bra matminnen är något mycket större än bara själva ätandet, de kan få en att minna en hel serie av känslor, en stark upplevelse eller en hel resa. 

Idag åkte vi till den vackra lilla staden Pollenca och besökte söndagsmarknaden på torget. Jag passade på att köpa ensaimadas (fluffiga platta bullar med florsocker) samt en helt ny grej som jag aldrig tidigare hört talas om: bunyols. En mallorcansk donut gjord på potatis. Testa om du får chansen! Grymt gott. Mindre än en amerikansk variant och inte lika flottig (trots att den är friterad). 
Enligt paret som sålde bunyols i Pollenca består innehåller av enbart potatis men det verkar inte vara helt sant. Enligt de recept jag hittade på nätet ska smeten ha lite ägg, smör, vetemjöl och jäst utöver den mosade potatisen. 
Hur som helst var det gott. Och vi fick välja om det skulle vara socker på eller inte. Självklart, sa jag. 
Sex stycken kostade 2 euro. 
Bara langa upp plånboken direkt om du får chansen och inte är vegan.