Det var ljust när jag cyklade till jobbet imorse. Det var också ljust när jag klev ut från jobbet för att åka hem.

När jag hade handlat var mörkret tillbaka, men ändå. Dessa glimtar ger en hint om att vi är förbi det värsta.

Jobbet går fort. Det är bra. Jag vill sluta nu.

Dags att vakna och gå till gymmet.

Vad: Screamo

Var: Skövde 

När: Spelade på Debaser i förra veckan 

Var ute och käkade med Helene. Firre och sandefjordssås, creme brulée. Nickade till i soffan efteråt. Vaknade som vanligt före övriga dagen därpå, käkade gröt och gick till gymmet. Körde marklyft och frontböj. Har börjat med ett nytt program och det känns i kroppen att det tar på ett annat sätt. Några nya muskler lär det dock inte bli, det har jag aldrig lyckats med. Men känslan i kroppen förändras efter en tids regelbunden styrketräning och den njuter jag av. Den är på ett annat sätt än den som mycket löpning ger. Tätare.

I dag promenerade vi längs Söders södra kant. Solen bjöd till och vi var inte ensamma. Började läsa Don Winslow igen efter att Jakob pratade om honom igår. En bit in i första delen av Stad i brand kom jag på att jag läst den förut. Men jag tar den igen, med storyn i färskt minne blir det rimligare att fortsätta med tvåan. Det är lättläst, hårdkokt amerikanskt gangsterdrama. Ibland är det precis vad man behöver. Varken mer eller mindre.

/aj

Kul att se Erik Svedberg-Zelman göra en liten biroll. När han som en av flera utvalda experter hamnar i ett samtal med överhuvudet Sinatra ser han nästan lika ångestriden ut som i Helikopterrånet. En bedrift bara det. 

Här finns Paradise. 

Jag tog med mig Tjurn och Närn på hardcore-spelning. Touche Amore var headline. Ett gäng från LA som hållit på länge. Så länge att deras spelning på Debaser var nummer 1300 någonting. Jag har sett dem en gång tidigare här i stan, på 44:an för x antal år sedan. De vet vad de håller på med, men jag höll ändå inte ut hela setet. Alla spelar alltid för länge.

Förbanden: Trauma Ray och Kid Feral.

Min vän Tjurn har rätt. Man mår som bäst när man får vara ute på landet och röja. Gå i samma kläder dag efter dag, pula med något på gården, köra sly. 

Idag klippte jag ner en ful häck och körde bort skiten till en stor rishög. Det var mycket tillfredsställande. Istället för att lyssna på någonting samtidigt hade jag tystnad runt mig och lät tankarna vandra. Jag tänkte lite på barnen, mina vänner och på jobb. 

Livet på en pinne. 

Det var en fin helg på landet, jag ville verkligen inte åka därifrån. Det tar emot att jobba nu när jag är på upphällningen. Bättre hade varit om jag planerat så att semester gick över till nytt jobb. Men sådant där går inte alltid att styra som man vill.

Det rådde ett ovanligt lugn ute på torpet de här dagarna, det är något med luften när vi rör oss mot augusti. Det har också varit sommarlov i många veckor nu och då har den inledande entusiasmen och energin gått över i en mer lunkaktig form. Det är rätt skönt. I landet växer det så det knakar, mangold, grönkål, svartkål, lök, sockerärtor, potatis, sallad och kryddor. Det är Helenes förtjänst. Jag bara gräver. Den här gången kom jag ihåg att ta med mig mat hem så jag slipper gå till affären och handla allt som bara är att plocka här ute. Tåget är strax inne i Stockholm, den yngsta sonen är med tillbaka. Imorgon är det måndag med nya koranbränningar att bevaka. Två veckor kvar.

Trots regn och modesta temperaturer så var vattnet förvånande skönt i sjön. Jämfört med Atlanten rena poolvärmen. Jag fick inte med mig några barn så jag hängde här själv en stund och simmade en bit. En liten bit. Min simform är inte vad den borde vara. Jag har knappt simmat något alls i sommar. Å andra sidan har jag heller inte haft något särskilt att träna för. Om Helena och jag bestämmer oss för att göra ett swimrun innan säsongen är slut bör jag dock steppa upp. Det får bli till att gå till Eriksdalsbadet, helst redan imorgon.

Bara namnet skickar mig till barndomen, häggmispelsylt. Den kokas på bären som växer på buskar längs stora vägen och som min pappa brukade ta gamla herrcykeln för att åka och plocka. Nu för jag traditionen vidare, men jag går. Vårt torp ligger närmare de bästa ställena. Nag trodde det skulle vara för sent men det fanns bär kvar. En liten hink fick jag ihop under förmiddagen. Nu står jag i köket och ser de koka ihop med socker och en liten skvätt citron. Det blir den optimala sylten till havregrynsgröt. Inget annat pålägg är lika gott. Smaken är svårt att beskriva. Kanske lite som blåbär och grön vindruva, men den måste upplevas.

Jag var på begravning av en släkting i veckan, i ett kapell med en präst och vit kista. Det var en vacker ceremoni där vi var många som närvarade för att ta avsked. 

Att sitta så och tänka på en människa som inte längre lever, skärper sinnena. Ceremonin hjälper till att få minnena att fastna, tänkte jag där i kapellet. Och det är väl kanske det viktigaste med en begravning, att fästa minnena, och gemensamt med andra få dem att leva vidare. 

Visst är det så att relationerna till andra människorna avgör hur livet är. Bra relationer, bra i relationen = bra liv.

Det går upp och ner det där.

Åkte till Julitahallen och handlade. Utanför stod en grann gammal Saab.

Tyvärr hann jag inte se ägaren. Hoppas den personen var lika gammal och grann. 

Det blev en intensiv arbetsvecka. 

Jag avslutade som många gånger förr, med att godkänna den sista texten för dagen klockan 16.55.

Brorsan ringde när jag stod på tunnelbanan på väg till Centralen. De är i Sverige nu. Vi ska ses i helgen. Om vädret är bra blir det bad i sjön. 

Det blir fint att komma ut på landet igen. De långa siktlinjerna och det gröna ger mig ett lugn som är svårt att hitta annars. 

Tåget passerade nyss Gnesta. Tre högljudda ungdomar som på tysta våningen suttit och spelat upp videoklipp för varandra på hög volym, klev av där. Det gjorde inget. 

Bok tre i Game of thrones-sviten, Storm of swords, är snart avklarad. 

Katrineholm nu. 

Framme. 

Imorgon är det måndag och mina fyra veckors semester är därmed över. Långsamma morgnar, promenader över fälten och picknick-lunch nere på den lilla insjöstranden byts mot väckarklocka och intensivt kontorsarbete mellan 08.30 och 17. 

Det jag kommer att sakna mest (det bästa med att vara borta från jobbet) är att det lediga utrymmet i hjärnan. Under mina veckor ute på torpet tänker jag alltid friare och annorlunda än när jag är inne i ekorrhjulet.

Mitt mål i livet är att kunna behålla den förmågan samtidigt som jag jobbar. Min förhoppning är att det ska gå. Jag byter jobb om en dryg månad och kanske är det en nyckel. Ombyte förnöjer. Nya människor, nya arbetsuppgifter och förändrade rutiner gör att mönster bryts.

Idag drog vi söderut, en timmes bilkörning från vårt villaområde Vila da Telha till kuststaden Sagres. Här finns en fästning från 1400-talet placerad på en halvö där spetsen anses utgöra ”the end of the world” – om man med the world menar Europa. Eller så ser man det som skylten vid ingången till fästningen säger: Här börjar Europa. 

Henrik Sjöfararen byggde fästningen och ska även ha anlagt en av världens första skolor för sjöfart här. 

Entrébiljetten var modest prissatt. Hela familjen kom i än för 7,50 euro. Väl därinne får man vandra runt på området helt fritt och uppleva en obruten horisont. En liten kyrka kan man gå in i också, samt The Chamber of Sound, en liten labyrintliknande byggnad som slutar med ett hål i marken. Hålet är egentligen en grotta och när det är högvatten ska de komma ljud från underjorden. Vi hade tyvärr inte möjligheten att uppleva det. 

Jag gillar de där sevärdheterna som inte är överansträngda. Här finns några informationsskyltar, en butik med souvenirer och lite glass. Inget fik, ingen restaurang, inga guidningar (åtminstone inte den här dagen). 

Den här märkliga krabaten dök plötsligt upp när vi badade vid Praia da Amoreira idag. Ungefär en decimeter lång, geleaktig och med kort svans och lång hals. När den simma ser den ut som en flygande drake.

Efter att ha frågat runt i olika sociala medier har jag nu får reda på att det är en sjöhare. Det finns tydligen cirka 700 olika arter.

Jag hade aldrig hört talas om denna skapelse förr.

Igår besökte vi den lilla staden Aljezur som är byggd i två delar, en på varje sida om en flod. Här är den gamla delen. 

Cirka 5 000 människor bor här året runt i vita små stenhus som klättrar upp mot ett berg med en slottsruin på toppen. Gatorna är smala, branta och en fullkomlig mardröm att köra bil på (ja the locals gör det). 

Den här grillplatsen!

På ett ställe som ungarna fått tips om via TikTok åt vi middag, jag valde en surdegspizza med bläckfisk och majonnäs. Förvånansvärt gott. 

Det finns mäklarfirmor lite varstans och i ett av fönstren såg vi att det här slitna huset är till salu för sisådär 2,5 miljoner svenska kronor…

Tvättomater finns till och med i vår lilla by Vales. Perfekt för husbilsfolket, bikers och alla unga surfare som hänger runt här i trakten.

Jag blev lite rastlös efter lunch i huset och gick ut för att se mig omkring i området och för att hitta återvinningsstationen som tyskan gav en vag vägbeskrivning till. Jag hittade den ganska snabbt så bestämde mig för att gå en bit till. Nerför en grusväg några hundra meter mot havsljudet kom jag hit. Vilken vy!

Vi lyckas alltid planera våra resor så att första timmarna efter landning måste ägnas åt några timmars mörkerkörning på kurviga vägar upp och ner över berg. Men det är det värt. Även denna gång hamnade vi till slut i ett mycket fint hus utanför stan, nära havet. Går man ut hörs Atlantvågorna slå.

Värden, en pratglad tyska som bott här nere i femton år, har gett oss bästa tänkbara välkomnandet och har laddat kylan med frukost eftersom vi kom så sent.

Ungarna kastade sig i poolen direkt. Tror det blir bra detta.

Att lanseringen av Threads blir stor nyhet här när det inte går att ladda ner appen är lite förvånande enligt mig. Eller har jag fel?

— Andreas Jennische (@ajennische) July 6, 2023

De växer ojämnt. Vissa stånd är fulla, andra har inga bär alls. Men det finns. Jag var ute i skogen i tjugo minuter och kunde plocka ihop till en fin burk med blåbärssylt.

Det är mycket tillfredsställande att plocka bär i skogen och själv förädla dem. Allemansrätten är en blessing.

De är vackra, humlorna. 

Liksom Skogspärlemorfjärilarna. 

Det är svårt att vara ledig, att hitta en rimlig nivå på insats för ett önskat utfall. 

Jag har lätt för att roa mig själv. Jag kan skrota runt här en hel dag och lyssna på ljudbok eller pod och greja lite med ditten och datten. Ungarna har lite högre krav. Så hur stor insats ska man göra för att ungarna ska vara glada? 

Min hållning är en mindre varje dag eller samla ihop några för en större med lite längre framförhållning. 

Eftersom vi snart ska åka utomlands hela familjen så blir det inga superhäftiga grejer idag. 

Perfekt alltså. 

Jag tar påtår. 

🦌 Deers / hjortar.

Då drar vi en sväng till Gurkstaden för att hämta dottern som varit borta hos kompis några dagar.

Det var längesedan jag jobbade på VLT och tillbringade tid där.

- -

Vi har sett den gång på gång, idag stod den plötsligt bakom en dunge när jag och Arvid gick på promenad. Den är inte rädd, vilket den borde vara. Vi stod och tittade på varandra ett tag, sedan vände vi. Älgen lufsade några meter över vägen och stannade igen.