aaa

Var ute och käkade med Helene. Firre och sandefjordssås, creme brulée. Nickade till i soffan efteråt. Vaknade som vanligt före övriga dagen därpå, käkade gröt och gick till gymmet. Körde marklyft och frontböj. Har börjat med ett nytt program och det känns i kroppen att det tar på ett annat sätt. Några nya muskler lär det dock inte bli, det har jag aldrig lyckats med. Men känslan i kroppen förändras efter en tids regelbunden styrketräning och den njuter jag av. Den är på ett annat sätt än den som mycket löpning ger. Tätare.

I dag promenerade vi längs Söders södra kant. Solen bjöd till och vi var inte ensamma. Började läsa Don Winslow igen efter att Jakob pratade om honom igår. En bit in i första delen av Stad i brand kom jag på att jag läst den förut. Men jag tar den igen, med storyn i färskt minne blir det rimligare att fortsätta med tvåan. Det är lättläst, hårdkokt amerikanskt gangsterdrama. Ibland är det precis vad man behöver. Varken mer eller mindre.

/aj

”38 är en temperatur då kroppens förmåga att hålla sig vid liv är intakt medan intresset för att vara en pigg och uppdaterad samhällsvarelse svalnar, och för den som står ut med att ha det förflutna närvarande omkring sig som en flock hundar kring benen erbjuder sänkan en behaglig matthet.” 

Om böcker... typ

Det var längesedan jag tänkte på det uttrycket. Det bara kom till mig när jag skulle skriva något om att jag känner mig krasslig. Sjuk som en hund, som en hostande och hackande nakenhund. Tunn och rälig. Ådrig. Skakig.

Nej, vi stoppar där. Vidare mot genrelitteraturen. Jag håller som tidigare nämnt på att läsa alla Bosch-deckare i ordning, den amerikanska författaren Michael Connellys hårdkokta boksvit på 23 titlar. Jag är på den fjärde. Det är inte jättebra men det är underhållande. När jag läst alla ska jag titta på tv-serien Bosch. Så är planen.

Läsningen kan ge mig några berättartekniska knep, men det är oklart. Mer säkert är att den ger en längtan efter Los Angeles, även om mina minnen av den staden skiljer sig från bilden som Connelly tecknar.

PS. Apropå sjuka hundar och deckare. Den här är en av de bästa jag läst, En sista riktig kyss av James Crumley. 

Det är en mörk eftermiddag i november och hela världen befinner sig i en pandemi som aldrig verkar gå över. Vi var ute och gick en lång promenad med tvillingarna i dag och de två timmarna, när det faktiskt var lite sol ute och benen fick röra sig, kommer att vara hela helgens bästa stund. Sonen var arg till en början eftersom han inte fick stanna inne och spela dator men efteråt sa han att det faktiskt varit ”ganska kul ändå” att följa med ut. En seger i det lilla. 

Jag har läst en bok under helgen, Nickelpojkarna av Colson Whitehead. En mycket stark roman om det segregerade USA på 60-talet och en uppfostringsanstalt med förlaga i verkligheten. Att kunna skriva så målande utan att vara explicit, som Whitehead gör, det är en stil jag beundrar. Det är väldigt lätt att se den bli filmatiserad. Whitehead har även skrivit Den underjordiska järnvägen men den har jag ännu inte läst. 

Stefan Löfven höll nyss sitt tal till nationen men vi satt och åt middag så jag såg det inte. Av rapporteringen att döma verkar det viktigaste budskapet ha varit att vi ska hålla i, att vi inte ska träffa folk och umgås den här veckan heller. Vi har redan bestämt att köra en hemmajul med enbart barnen. Det blir enklast så.

Veckan som kommer ser faktiskt ut att bjuda på lite mer variation än de senaste då det vankas digital konferens. I övrigt kämpar vi på med både Fastighetsnytt och Byggindustrin där målet är ökad läsning och prenumerationsförsäljning för båda. Jag ska påbörja en artikel om hur fastighetsutvecklare kan kommunicera med kommunerna för att den vägen driva affärer. 

Apropå affärer inom media och nya sätt jobba så är senaste avsnittet av Tidskriftspodden värt att lyssna på. Camilla Björkman från Breakit har som vanligt mycket intressant att säga, denna gång om poddar och affärsnätverk som premiumprodukt.

Tre korta

Innan jag gick och lade mig igår tog jag en bild på himlen över åkern och skogen. Färgerna påminner om ärgad metall. Sommaren går fort och sätter alltid igång tankar på ett annat liv. Vi skulle behöva mer tid på oss för att göra en ny plan. I Chris Kraus I love Dick byter Chris och Sylvère liv hela tiden. Åtminstone plats att bo på. De packar ihop och tar med sig allt mellan hus i East Hampton på Long Island, Thurman i andra änden av staten New York, Crestline i Kalifornien och New York City. De köper hus, fixar och hyr ut dem för att kunna få pengar så att Chris ska kunna göra misslyckad film. Sedan kommer Dick in i bilden och allt blir stökigt. Och härligt. Det är mycket underhållande. En sorts brevroman om besatthet, sexualitet och tvåsamhetens möjligheter och tvång. Jag älskar sådant, äktenskapsromaner.