Därför ska du läsa Rich boy av @crfn

Jag har läst färdigt Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Den är suggestiv. Jag tyckte mycket om den. Det tar en liten stund att komma in i det korthuggna språket men sedan rullar det på som en vält och krossar allt. Det är effektivt. Och suggestivt. Den handlar om kvinnor och män, skadliga relationer. Om psykisk ohälsa och brusten kärlek. Om föräldraskap. Om klass. Om Simrishamn och Stockholm. Om samtiden. 

Det är tungt men där finns också visst hopp i allt det mörka. 

Jag rekommenderar varmt.

Boken fick mig att minnas att jag intervjuat Mikael Persbrandt

Jag lyssnar på Mikael Persbrandts Så som jag minns det. Han läser själv och det är fängslande. Jag återkommer med någon sorts recension när jag är klar. 

Lyssningen har fått mig att minnas att jag  faktiskt intervjuat Mikael Persbrandt en gång. Det var 2004. Jag gjorde min praktik på DN Kultur, var helt grön och hade ingen större koll på vare sig teater eller Persbrandt. 
Jag var inte en person som läste kvällstidningarna på den tiden. 
Anledningen till intervjun var pjäsen
Lik som män på Vasan. Persbrandt berättar om uppsättningen i sin bok. Han kallar den 
absurdistisk och existensialistisk om likstel manlighet. Jag såg den aldrig. Artikeln jag skrev handlade om arbetet inför premiären. Jag hittade den på nätet. Det var en habil men föga spännande artikel. 

– Vi gillar varandra, materialet känns spännande och vi hade tid att göra det, säger Mikael Persbrandt i ett av sina tre korta citat i min gamla text som är vinklad på att Persbrandt och Brynolfsson står på samma teaterscen för första gången. 

Jag lär ha fått hjälp med vinkeln, av någon av de svåra redaktörerna på Kultur. 

Fragment 

Jag minns bara fragment av själva intervjutillfället. Jag minns att Persbrandt var lång och hade djup röst, att han bar gubbkeps och var trevlig  och svarade artigt på mina förmodligen ovanligt väna frågor. 
Jag kommer ihåg att jag tänkte just det,  ”han är ju trevlig!”. Någon av de där redaktörerna på tidningen kanske givit signaler om motsatsen. Jag minns hans stora hund också. Den var med där i teaterfoajén. En ridgeback har jag förstått nu, som hette Vasco. 

Brynolfsson minns jag inte alls men han är citerad i artikeln så han var ju bevisligen där och pratade med mig han också. 
Jag hade för mig att Philip Zandén var med någonstans men det måste ha varit i något annat sammanhang för det var en Ulf Dohlsten som regisserade tydligen. 

Färsking

Det hela var säkert en prövning för mig som färsking i yrket men några djupa minnen har det alltså inte lämnat. 
I sin bok beskriver Persbrandt kollegan Brynolfsson som mycket krånglig att jobba med och att föreställningen kantas av svårigheter. Regissören blir petad och det slutar med att Persbrandt själv regisserar andra akten. Han berättar också att hans narkotikamissbruk eskalerar i samma veva. 

Det där hade jag inte en aning om när jag åkte till Vasan för att i oktober 2004 intervjua honom. 
Nu fortsätter jag att lyssna på hans bok. 
Återkommer med ett omdöme som sagt. 

Så bra är Niklas Orrenius bok "Skotten i Köpenhamn"

Jag läste ut Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius idag. Den får fem Bic-pennor av fem möjliga. En mycket intressant och lärorik berättelse om Lars Vilks och rondellhundens svallvågor. Om IS-krigare i Sverige, om rasism, islamofobi, Sverigedemokraterna, Danmark, yttrandefrihet och konst. En samtidsskildring som likt Vilks själv vägrar ge några entydiga svar. 

Efter att ha läst ut boken slår det mig att den bästa sammanfattningen av vad Vilks egentligen är är ordet störig. Störig och fascinerande. 

Boken lämnar mig med ett större intresse för yttrandefrihetsdiskussionen än vad jag hade innan jag började läsa. Jag tar det som en bra grej.

Orrenius berättarstil är som alltid en fröjd. Fängslande och kryddad med väl valda detaljer.