Morgnarna är bäst, som Gustav Mandelmann säger.
/aj
Jag kämpar på i gymmet. I morse gjorde jag chins. Det är en av mina hatövningar. Jag har fått träna länge för att klara av att kunna göra den här övningen med någon form av värdighet i behåll. Glädjande är att det går att bli starkare även efter åldern 45 år.
Men det jag hoppas mest på är att ännu en gång träna bort mitt ond knä så att jag kan springa igen. Där kanske chins inte är den viktigaste övningen, å andra sidan hänger ju alla delar av kroppen ihop och påverkar varandra. Så jag kör på.
Var ute och käkade med Helene. Firre och sandefjordssås, creme brulée. Nickade till i soffan efteråt. Vaknade som vanligt före övriga dagen därpå, käkade gröt och gick till gymmet. Körde marklyft och frontböj. Har börjat med ett nytt program och det känns i kroppen att det tar på ett annat sätt. Några nya muskler lär det dock inte bli, det har jag aldrig lyckats med. Men känslan i kroppen förändras efter en tids regelbunden styrketräning och den njuter jag av. Den är på ett annat sätt än den som mycket löpning ger. Tätare.
I dag promenerade vi längs Söders södra kant. Solen bjöd till och vi var inte ensamma. Började läsa Don Winslow igen efter att Jakob pratade om honom igår. En bit in i första delen av Stad i brand kom jag på att jag läst den förut. Men jag tar den igen, med storyn i färskt minne blir det rimligare att fortsätta med tvåan. Det är lättläst, hårdkokt amerikanskt gangsterdrama. Ibland är det precis vad man behöver. Varken mer eller mindre.
/aj
Jag har fått ont i knät igen. Det gör mig ledsen eftersom jag inte kan springa här ute på landet. Planen är nu att rehabilitera det med styrketräning och promenader. Det har gått förut. Smärtan kom första gången för cirka två år sedan och betedde sig likadant som nu. Efter några hundra meters löpning smyger en stickande smärta fram i höger knä som snart blir värre. Den gången gick jag till sjukgymnast. Diagnosen blev vag: kanske begynnande artros. Det enda raka att göra är att fortsätta röra på knät och satsa på att stärka musklerna i det. Som ni vet ger löpning inte så mycket uppbyggande styrka så jag tog paus med den. Och började gymma. Grundövningar. Ben, rygg, bål och axlar. Det gav resultat. Efter ett drygt halvår kunde jag springa korta sträckor igen. Jag fortsatte med styrketräningen och sprang bara någon gång ibland. Trodde jag botat knät.
Och så kommer jag ut på landet där löparrundor över fälten ingår som en viktig del av helhetsvistelsen – och så pang. Svinont i knät efter fem hundra meter.
Back to school alltså.
Jag har stannat till vid utegymmen vid Årstaviken under en löprunda. Jag klänger i en sådan där ställning som ser ut som en liggande stege. En äldre herre på cykel stannar till.
– Det där är den bästa övningen. Gravitationen försöker trycka ner oss och den där övningen motverkar det. Den drar ut kotorna. Man måste kämpa mot gravitationen!
Jag håller med. Säger att jag också gillar den här övningen.
– Kör du själv? frågar jag.
– Ja visst, svarar han. Jag hänger lite varje dag där hemma.
Vi önskar varandra fortsatt trevlig dag och han kör vidare.
Jag ser i mitt inre hur han stannar till då och då under sin cykelpromenad för att basunera ut hur viktigt det är att vi tar strid mot fysikens lagar.
Gravitationen vill trycka ner oss! Kämpa mot gravitationen! Gravitationen är vår fiende!