Arga tyskar, knäckande vacker spansk landsbygd och en bilresa som kunde slutat i katastrof

• Det gick i stort sett enligt plan. Att få ut hyrbilen var det enda moment som tog längre tid än beräknat. Jag hade bokat via en sajt jag fick rekommenderad av Tui och tänkte inte mer på det än att det såklart är en av de stora firmor som ligger i ankomsthallen på flygplatsen. Det var det inte. Vi fick åka en illa arrangerad minibussresa till en jättestor parkering ett par kilometer bort. Och väl där möttes vi av en monstruös kö. En svensk slog sig i slang med mig direkt för att han ville växla lite pengar så han kunde handla i godisautomaten. Jag kunde inte hjälpa honom men passade på att fråga om han visste var det var för ett ställe vi kommit till. Han sa att han hyrt bil här förut och aldrig varit med om så mycket folk.

No cash

Vi övervägde att skita i hela upplägget, ta en taxi tillbaka till flygplatsen för att har en bil där, av Avis eller Hertz. Men vi bestämde oss för att vänta. Vi hade trots allt bokat en bil. Runt omkring oss stod missnöjda tyskar som kände sig lurade på grund av att de var tvinga att köpa en tilläggsförsäkring. Argast var en tysk kvinna som inte fick betala med cash. Personalen förklarade att det var det enda som stod i fet stil på bokningskvittot: credit card only. Då blev hon ännu argare. Efter ett antal telefonsamtal tror jag att hon fick sin vilja igenom. Jag kände mig extremt skeptisk när det blev vår tur. Väntade mig ett ”du vet väl att du måste köpa till en försäkring för 1000 euro annars blir du betalningsskyldig för allt om du hamnar i en olycka”. Men vi hade flyt. ”Du är helförsäkrad. Och eftersom jag inte har exakt den bilen inne som du bokat får du en lite större.” Ok rent a car kanske inte är totalbluff ändå, tänkte jag och vi kunde äntligen köra därifrån och leta upp huset vi hyrt. 

Stenmurar slickade bilen

Det gick över förväntan. Helene läste kartan och gps:en visade rätt så vi körde spik direkt. Förr kunde bilkörning utomlands få mig att bli kallsvettig av nervositet, men den här gången körde jag bara. Ut ur ett biltätt och svettigt Palma, vidare på motorvägen i nordostlig riktning mot Alcudia för att svänga av strax innan mot Pollença. Den stora bilen kändes lite för stor sista biten. Trånga vägar kantade av stenmurar med absolut ingen plats för ett möte ledde oss fram. Jag andades ut. Framme. Nyckeln låg där den skulle och ungarna skrek av lycka när de kastade sig i poolen.

Återvändsgränden från helvetet

Tyvärr kommer man aldrig undan det här med maten. Tre bananer var allt vi hade kvar att äta och dricka. Jag erbjöd mig att åka iväg direkt igen med bilen för att leta upp den Lidl som skulle ligga i närheten. Det kunde gått illa direkt. Jag knappade in adressen på Google maps – som skickade mig åt fel håll i första kurvan. Jag hamnade på en extremt trång och brant liten väg som slutade vid en grind till ett stort hus. En återvändsgränd från helvetet. Jag ville inte knacka på och be om att få låna gårdsplanen för att vända, i alla fall inte direkt, så jag gav mig på att backa. I brant uppför. Motorn skrek. Backsignalen pep. Jag gav upp. Rullade ner till grinden igen och såg att det borde gå att göra en fram-back, fram-back, fram-back-manöver för att komma runt. Det tog mig en kvart. Men det gick. Och jag skrapade aldrig bilen. Men huvudvärken och vätskebristen fick mig att må illa av ansträngningen och jag hade inte ens kommit en liten bit närmare Lidl. Jag knappade in Lidl på kartan igen och körde vidare. Kom ut på rätt väg, hittade fram till Pollença men hamnade fel igen. Trasslade in mig på några gränder, fick följa enkelriktat genom halva den lilla stan innan jag kom ut på stora vägen igen. Nu sket jag i internet. Körde på känsla. Matmarknad brukar alltid ligga intill en stor väg, tänkte jag och fortsatte på den stora vägen i riktning mot grannstaden Port de Pollença, där brorsan bor.

Äntligen succé 

I första rondellen såg jag en stor Lidl-skylt! Jag svängde däråt. Höftade i nästa sväng och kom rätt! Aldrig har jag varit så glad över att få handla på Lidl. Och jag kom tillbaka. Med mat och allt. Lite märklig blandning av grejer kanske men alla blev mätta om än sent.

Imorgon: nya äventyr.

Snyggaste skyltarna finns i Årsta och prepp inför Mallis

Helene, alla tre barnen och jag ska åka på vår första gemensamma utlandsresa. Vi ska till Mallorca, hälsa på brorsan och hans Lydie (snart äkta makar) samt deras lilla bebis. För att fatta det kort och med en underdrift: ungarna känner sjuk pepp.

Hornstull, no hay

En annan har inte hunnit känna mycket alls än men väl där kommer det att bli kanon. Det är ju en del annat som ska stökas av först. Lämna tillbaka böcker (försenade som attan, jag är helt värdelös på det det där) till bibblan till exempel. Jag slog på nätet och fann att Hornstulls bibliotek skulle öppna klockan 12 i dag. Perfekt tänkte jag. Men det var ju fel, visade det sig när jag cyklat dit. Jag hade slarvgooglat. Så där stod jag med fyra kostsamma låneböcker i handen som jag verkligen ville lämna tillbaka till det gemensamma. Jag googlade igen. Bokinkast + bibliotek + Stockholm. Två träffar. Två bibliotek i hela Stockholm har fortfarande bokinkast enligt Stockholmsbibliotekens egen hemsida. Gubbängen och Årsta. Jag tog cykeln och körde till 1950-talet. Till socknen där kockarna på Palmyra är matregenterna och där skyltarna är snyggare än på alla andra ställen i stan. Kolla bara på de tre bilderna här ovanför. Så ska skyltar se ut. 

American Psycho 

Biblioteket hade mycket riktigt ett bokinkast men det var nog bara tur att jag kom åt det. För det låg innanför huvudentrén och den var bara öppen för att att jag råkat komma samtidigt som en städare höll på där inne. Men jag kunde slutföra uppdraget, om än efter en betydligt större arbetsinsats än tänkt. Det påminde lite om 80-talsboken American Psycho av Bret Easton Ellis där huvudpersonen tackar nej till en massa sociala sammanhang hela tiden med hänvisning till att han ska lämna tillbaka hyrfilmer. Det är kanske något sådant här han menade. En resa till andra sidan stan där man får snacka sig in bakom en låst dörr och sedan pressa in filmerna en och en i en liten springa i väggen. Ingen lek.

PS. Vilken match Colombia gjorde mot Polen. 


Över alla fåglar och människor och bilar lyste solen

Ni vet hur det är när man haft grejer att styra med som inte är jobb. Kanske flera saker som tar kraft och engagemang på ganska kort tid. Det kan vara roliga saker som ger energi men det tar också energi. Man blir trött helt enkelt. En avgörande ingrediens för den där trötthetskänslan stavas barn. Barn som är lediga kommer ur gängorna. Läs våra barn här, jag känner inte dina barn. Och när våra barn kommer ur gängorna och inte har rutiner att förhålla sig till börjar de bråka med varandra – eftersom de plötsligt måste förhålla sig till varandra under betydligt fler timmar under dygnet än förut. Det är som för vuxna. Aldrig har man så mycket tid för varandra som när man är ledig och det är inte alltid det är bara gött. Men man lär sig saker och i det långa loppet är det såklart värdefullt. Men det här med barnen, ja de lär sig väl också någon gång men herregud vad tålamod det kräver. Man får ta vara på de där korta stunderna av balans. Jag har svårt för det ordet, det andas självhjälpsbok, men det är ibland ganska träffande. Idag hände det på Max i Eskilstuna. Vi hade stannat på väg till Stockholm för att handla en resväska inför den stundande trippen söderut och det gick tyvärr inte att hoppa över lunch den här dagen heller. Så det blev burgare. När alla ätit färdigt och barnen rört sig från uteserveringen till den lilla lekplatsen som varje vägkrog med självaktning har, det var exakt då det hände. Just det här Max-haket hade slagit på stort och byggt en ovanligt lång rörrutschbana. Tvillingarna gastade och åkte, storebror stod intill och trackade dem för att de gastade och åkte. Helene hade gått in för att gå på toa eller något och jag blev ensam kvar vid bordet och de tomma brickorna. Små sparvar hoppade fram för att picka i sig smulor, ur högtalarna strömmade en gammal listlåt och då och då stannade en bil ur vilken det vällde ut glada och bakfulla gäng med unga vuxna. Över alla fåglar och människor och bilar lyste solen. Just där, just då var allt i balans. Det gick ju snabbt över såklart. Men jag tog tillvara på det!

@ajennische

”Ett veganfik här, kan det funka”? frågar jag

Första lasset till tippen för den här sommaren är avklarat. Det är märkligt hur det kan fyllas på med så mycket bråte och skit att det går att åka till tippen med släp varje år. Pappa hade lånat en kärra och var schysst och svängde förbi. När jag ändå var igång städade jag ut verkstan. Det var längesedan där var så rent. 

Jag har stannat kvar i Katne för att göra Systemet och handla inför midsommar. Tog med mig en 70 liters ryggsäck för att kunna ta bussen hem och den är FULL. Sjukt tungt är det. Jag får se det som ett träningspass, osynlig vardagsträning. 
Det är märkligt öde i centrum av den här stan. Det är det alltid. Och jag kommer aldrig att tycka om det. Men det finns bitar att gilla. 

Bokhandeln Hjalmar Petterssons till exempel. Välsorterad och med serviceminded personal. Kvinnan i kassan pratar som om hon känner mig men det tror jag inte att hon gör. Hon tycker att jag ska se till att det blir sol. ”Jag ska göra vad jag kan”, säger jag. 
Jag ska byta en bok jag fått. Den glada kvinnan säger att Åsa Linderborgs och Göran Greiders bok om populismen är bra. Jag tackar för tipset men tar en annan. ”Se till att fixa fram lite sol nu!” säger hon när jag går. 

Fiket Mums (hette Sköna Gertruds förut) som ligger på torget är ett annat tips. Hembakat och helt vegan. 
Min mamma berättade om det. 
”Funkar det med ett helveganskt fik här i Katrineholm?”, undrar jag. 
– Ja. Vi hoppas det. Vi har bara haft öppet den här veckan, svarar Mariana Ljunggren, en av tre som driver stället. Hela trion är själva veganer. 
Mina lokalreportertakter kickar in så jag tar namn och berättar att jag vill skriva några rader på Facebook. Ett nyöppnat veganfik på bästa adress i Katrineholm är ju en snackis. 
Mariana ropar ner kollegan Susanne Carlsson-Ström och jag tar en bild. 
Jag får reda på att det här ska vara det enda renodlade veganfiket i regionen. Nyköping ska det närmaste ligga i. 
De frågar vem jag är och det visar sig att båda känner mina föräldrar. Och Susanne har haft båda mina systrar i dansundervisning och hennes dotter har gått i min brorsas klass på gymnasiet. Det är en koppling min mamma redan berättat om men som först nu blir intressant när det finns ett ansikte till namnet. 
Att börja snacka med folk lite hur som helst is the shit. Ger alltid en bra känsla. Det blir en supertrevlig stund där i väntan på bussen och jag kan inte låta bli att köpa en linssoppa med hembakt bröd. 
Jag lovar att hälsa alla syskon och föräldrar när jag går.