Rubriken är en överdrift. Men jag har tillbringat större delen av den här fantastiska sommarsöndagen i bilen. Jag älskar inte att köra bil. Men jag fick ett stort set med trädgårdsmöbler av en vän till familjen när jag fyllde 40 och idag var det dags att hämta det. Jag hyrde släp, körde cirka 20 mil ena vägen och lika långt den andra. Det positiva är att jag hunnit lyssna på ett gäng poddar. En varg söker sin pod, Ekman/Ölmedal, Det politiska spelet och USA-podden. I de två första dök samma gamla beskrivning av män upp: att män inte kan prata om känslor. Det påståendet får mig alltid att stanna upp. Är det så? Jag vill hävda att jag och mina mansvänner så länge jag kan minnas har pratat om känslor. Att våra samtal till och med har kretsat kring känslor. Jag har svårt att tänka mig att jag och mina vänner skulle vara unika i det hänseendet och utgår därför att en massa andra manliga personer också gör det. Men så tänker jag lite till. Skakar fram slumpvis valda män som jag träffat genom åren. Tänker mig tillbaka till situationer då jag befunnit mig bland män jag inte känner. Skulle jag börja prata om känslor med dem? Nej. Inte på en gång i alla fall. Inte som första tänkbara samtalsämne. Men vem fan skulle göra det i ett sådant läge? Varför skulle kvinnor skulle omedelbart börja lägga ut texten om hur man mår, egentligen mår, i ett läge där man känner sig ensam bland andra?
Alltså: finns det större fog för påståendet att män är sämre på att prata känslor än kvinnor?
Ibland känns det som att det är lika un-up to date som sägningen att ”kvinnor är bättre på att göra flera saker samtidigt”.
Kanske handlar påståendet snarare om att män är sämre på att prata känslor med kvinnor än vad kvinnor är att prata känslor med män. Det tål att tänkas på lite mer. Jag får återkomma.
