aaa

Vi skulle gått på teater igår men tre timmar innan kom ett sms om att det var inställt. Men barnvakten – min pappa – var redan på plats så då drog vi ut på stan ändå. 

Den här bilden tog jag idag, under en springtur runt Södermalm. Kajsas heter stället nu för tiden tydligen och det verkade ha rejält tryck i kassan. Det ligger i Norra Hammarbyhamnen, vid Barnängen. 

****

Alla måste lyssna på min mamma i P4 Sörmland.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1053288?programid=87

Det är vår i luften och Stockholm börjar vakna!

Det var så tydligt när jag cyklade hem idag, folk rörde sig lite snabbare, med något förväntansfullt i blick. Värmen! Livslustarna!

Vid Nybroplan var det som att stan bytt skepnad jämfört med för en vecka sedan. Det hängde folk på Dramatentrappan och det var liv och rörelse. Frisk i hjärtat trampade jag vidare över Arsenalsgatan. 

Där gick glädjen över. Min dotter ringde och jag lyckades på något sätt trassla in hörlurarna i cykelhjulet så plötsligt var den där störiga (men nödvändiga) pluppen borta som man behöver för att koppla in vanliga hörlurar i nyare Iphone. Skit också. Jag gjorde ett försök att hitta den, men förgäves. Skit också.

Och på Söder svor jag åt en bilist som parkerade. Aldrig får man vara helt glad, tänkte jag och gick in på Coop vid Mariatorget. En märklig affär. Men bra för där är alltid folktomt. Jag handlade lagstadgad fredagsmiddag: tacos. Det blev jag gladare av så sista biten hem var jag vårladdad igen. 

Så kan det gå. Upp och ner med känslorna. 

***

Roligast på jobbet var kylskåpsstädningen. Mina kolleger på admin är stenhårda när det kommer till den. ”Klockan 14 på fredag är det kylskåpsstädning. Allt som är kvar slängs” skriver de på en lapp. 

Alla andra tänker: Äh, jag har ju precis köpt en ny yoghurt. Den är oöppnad. Den låter de väl stå kvar?

Nej nej nej. Team Röjers bara sopar ur allt. Precis allt. Exakt klockan 14. 

Jag älskar den typen av tydlighet. 

Respekt!

Klockan mitt i natten, någon gång vid halv fem-snåret fick jag ett meddelande av en Svante på Sveriges Radio P4 Sörmland. Jag såg det inte då. Först två timmar senare läste jag det. Han ville ha med mig i radio! Sure, sa jag. Det handlade om syskonskap och hans kollega är min syrra. Hon och Svante utgör  programledarduo i morgonprogrammet. 

Hur var hon som lillasyster? frågade Svante i direktsändning.

Jag sa som det var. ”Jag minns henne inte över huvudtaget”. 

Allt går att höra här:

Dra fram till 1:14:30 

Det har varit en händelserik vecka. Händelserik på både bra och dåliga sätt men vi tar och fördjupar oss i det roliga. Jag gick ut och såg ett band som heter The Skull Defekts i torsdags. Det var på Fylkingen och jag hade tur som fick komma in för jag hade trotsat bokningssamhället och inte gjort förköp. Tack vare en kompis  +1 löste det sig. Det var tokfullt. Och vilken kväll det blev. Fina vänner överallt, folk som jag inte sett på åratal. Bärs. Experimentkraut. Tjo och tjim. Jocke stod på scen och var hetare än någonsin.

Vi gjorde en avstickare in till Vetlanda på väg hem från svärmor för att slippa de vanliga burgarvägkrogarna. Vi körde in till Vetlanda City och gick runt lite på måfå. Kommunhuset var ett brutalistiskt monster. Snyggt! Stadshotellet mittemot hade också varit snyggt om de inte pajat allt med en ful tillbyggnad i en annan nyans. Frisörer låg i varje gathörn och Systembolaget gick inte att missa. Matställen däremot var det sämre med. Men inne i gallerian fanns en riktig höjdare. Ett bowlinghak med mjukglass och kaffe på maten. Ungarna jublade över glassen och vi vuxna över kaffet. Det där mjukglass måste vara en lokal specialare för lite senare såg vi samma deal på ett annat ställe. Mjukglass på maten till den som köpte dagens lunch. Bra grej! När kommer den till Stockholm! Känns inte helt orimligt för ett ställe som Filmhuset till exempel.

Bowlinghaket var bra på alla sätt. Den vegetariska nachostallriken var över förväntan, kaffet var starkt och glassen fick man ta själv. Bäst var pensionärerna som lirade match. Vetlanda ladies mot ett lag från Jönköping. Spelarna hette Sol-Britt och Maj-Britt och Jan Åke och Kerstin. Alla var stela och gamla men jävlar vad de lirade. Det var high-five till höger och vänster och tjo och tjim. 

Glada i hågen klämde vi in oss i bilen igen för hemfärd till Stockholm.