Skrev en inte så ödmjuk krönika i veckans tidningar.
Vi är bäst på att bevaka Stockholmspolitiken, vilket de nya siffrorna bekräftar.
Posted by StockholmDirekt on Friday, March 30, 2018
Det finns inget som lite kroppsarbete för att hinna bli hungrig innan det är dags att äta igen. Det är ju vad påsken går ut på. Bara proppa i sig gotter från morgon till kväll. Så för att göra lite plats i magen drog jag på mig regnstället och röjde hängrännor på svärmors hus. Sedan klippte jag två träd. Det vet jag inte riktigt hur man gör men jag gick på principen att allt som sticker rakt upp ska bort. Klassiskt killgissande alltså. Jag tror det är rätt för jag stämde av det med svärmor först och hon kan det mesta om praktiska ting. Kul var det hursomhelst och jag blev rejält trött i nyporna. Bara en sådan sak. Att vara trött i händer och underarmar ger verkligen en känsla av att ”ha gjort något”. Nu sätter vi punkt för påskdagen men slutet på Beverly Hills Cop 2.
Det var klar luft ute. Löprundan var den skönaste på länge. Skogsvägarna var täckta av snö och temperaturen cirka två grader. Jag tänkte ta en bild men sket i det. Batterier på IPhone är ju komplett värdelösa när det är kallt och jag ville spara det till musiken. Jag kom ut lite efter byn som heter Ormeshaga som planerat. Det var blev en ingen lång runda men allt är ju bättre än inget. Sedan kom jag hem till svärmor och mötte hela familjen ute på gatan. Storsonen har tagit med sig pilbågen han fick i födelsedagspresent och höll på att provskjuta den. Huj vad det gick. Jag testade också. Missade ett träd och sköt bort pilen! Trots att vi var tre personer som stod och tittade år rätt håll har jag inte hittat den. Knäckande. Jag är ju ändå The Master of Finding Things. Jag hittar saker.
Imorgon ska jag gå ut i skogskanten och hitta den där pilen. Jag vägrar släppa det.
Vi passerar Linköping och jag läser ett sorgligt inlägg på Facebook. En person har förlorat sin pappa. I en bilolycka på skärtorsdagen. Det är drabbande. Jag sitter själv i en bil när jag läser det. Helene kör och alla barn är med. Det kan ske så fort. Poff så är allt slut.
Jag tittar ut genom plastglaset i taket och ser solen. På marken ligger snö mellan träden. Det är en vacker dag att titta på. Resan så här långt har tagit länge tid än beräknat. Det har varit kö på E4. En bil började brinna lite söder om Södertälje. Vi körde förbi bärgaren. På flaket låg vraket av en utbränd personbil med bucklig front.
”Nu är vi i Tranås”, hojtar Helene i framsätet. Jag fördelar en omgång sura nappar till barnen och tar en själv. Alla utom Helene sitter med lurar. I mina spelar The War on drugs. Kan inte komma runt att jag gillar det. Varje gång får namnet mig att tänka på mina föräldrars kompis Leif. Liksom dem har han jobbat en stor delen av sitt yrkesliv med att hjälpa missbrukare och andra som mår psykiskt dåligt.
En gång sa Leif så här om sitt jobb. ”Det är inte så jävla lätt att konkurrera med drogerna ska du veta. Livet är inte så kul alla gånger”. Det där kommer jag alltid komma ihåg. The war on drugs.
@ajennische