Häromdagen fick jag för mig att lära mig spela på trav. Jag vet inte varför men kanske att reklamen från ATG till slut fångat mig. Jag läste några artiklar och skapade ett konto. Det är där vi står. Och frågan är om jag kommer att nå längre. Jag köpte visserligen en Harry Boy (ingen vinst) men steget därifrån till att försöka sätta sig in i allt är gigantiskt. Dessutom har jag en mycket ambivalent inställning till djursporter. Trav är väl lite som att hålla vilda djur på cirkus? Och vilda djur på cirkus får en att tvivla på mänskligheten helt och hållet. Men jag kan ha fel. Hästmänniskor som läser det här får förklara i kommentarsfältet hur det ligget till.
Tillbaka till spelandet. Jag har en romantisk syn på det här. Att läsa program, fylla i talonger och likt gå i kyrkan varje söndag lämna in sitt system i spelbutiken på hörnet varje lördagseftermiddag. Det är Kurres fel. När jag var barn kom han och hans livskamrat Gittan och hälsade på oss ibland och jag tyckte verkligen om båda två. De var helt olika mina föräldrar. De hade levt ett hårt liv, rökte som skorstenar, hade hundar och var allmänt omöjliga att tycka illa om. Kurre spelade på hästar. Det var något som varken mamma eller pappa någonsin skulle göra. Han hade glasögonen på nästippen och ett paket cigaretter i bröstfickan och följde med spänning loppen på tv. Så spännande tyckte jag. Inte loppen, de var skittråkiga att titta på, men Kurre! Han var spännande. Där någonstans planterades ett frö. Kanske är det det som nu håller på att gro.
@ajennische
