aaa

Är på weekendresa i Örebro. Bad med ungarna på Gustavsvik och en hotellövernattning. Lyckat på alla sätt. I hotellmatsalen läste jag NA, lokaltidningen som ingår i Mittmedia-koncernen. En rapp och välpaketerad tidning vad det verkar. I den del som bevakar Sydnärke, alltså de mindre kommunerna i länet, läser jag flera fina lokaltidningsnyheter. Vad ska hända med alla tomma lokaler i Askersunds centrum? Vilka frågor var hetast på Laxå kommunfullmäktige? Varför är snöröjningen så dålig i Bergslagen?

Plötsligt vräkte det ner över Östermalm. Vi började preppa för ett snökaos men så blev det inte. Några bilder hann jag få dock.   

Tillbaka på skrivbordet knackade jag ihop veckans nyhetsbrev och gjord ett supersvårt quiz.

På vägen hem handlade jag på Hemköp på Hornsgatan och träffade en granne. Hon och hennes man har nyligen separerat fick jag veta. Jag frågade om jag skulle beklaga eller gratulera. Det sistnämnda. Det är bättre så här, sa hon. 

Hemma snackade jag lite mer storsonen. Han skulle sitta uppe och spela Fortnite med några kompisar. Forkknife? pappaskämtade jag och bombarderade honom med tråkigheter om spel som går ut på att äta fint med kniv och gaffel. 

Han drog lite på munnen faktiskt. 

 1-0 till mig. 

Min fru har gjort mig uppmärksam på att den gamla tv-favoriten Fab 5 är tillbaka i en ny tappning. Serien finns på Netflix och det är starkt feelgood-material. En kvintett amerikanska gay-killar med höga kunskaper om design, mode och good manners åker runt i Södern och hjälper män som want to become a better version of themselves. Det är mycket underhållande. 

I ett av de senaste avsnittet jag såg hjälper Fab 5-killarna en ung man som vill ha hjälp att komma ut. Han vill hitta modet att berätta för sin styvmamma att han är gay. Och han sörjer att han aldrig berättade för sin pappa innan pappan dog. Den ena av Fab 5-killarna sitter framför "eleven" som vi kan kalla Trey och peppar honom genom att säga något i stil med: "Du är ett exempel på vad det är att vara en stark och vacker, svart, gay-man".

Tray sitter tyst en sekund och säger sedan, på ett sätt som låter genuint ärligt att det är ord han inte hört på länge. Han tar en ny paus och säger: "Jag behövde verkligen höra det". 

Det känns så naturligt i den här typen av amerikansk tv-show att det bara flimrar förbi. Men om man stannar upp lite och tänker att konversationen utspelade sig på svenska mellan två svenska män i samma ålder och där några få uppmuntrande ord landade på det sättet? Det känns främmande. Jag tänker att där skull blandas in en släng av ironi och skratt och inte andas samma allvar. Den som gav beröm skulle behöva lägga till "jo men på allvar, jag menar det" för att visa att det var på riktigt. Och den som fick berömmet skulle inte riktigt höra det. 

Som om vi inte vågar låta orden stå för sig själva, helt oförstärkta. 

Härinne finns en kaffebar, någon av de större kedjorna. Där inne firade jag och min fru att vi gift oss genom att dricka kaffe. Det är det enda positiva jag har att säga om Tegelbacken tror jag. Ole Settergren, en av de drivande i protesterna mot Nya Slussen och en av fastighetsägarna på Mariaberget, pekade ut nuvarande Tegelbacken som ett av de värsta exemplen på stadsplanering när jag intervjuade honom för några år sedan. För länge sedan fanns helt andra kvaliteter här sa Ole och de är nu helt borta. Det är en värdelös trafikkorsning, tyckte han. 

Jag vet inte mycket om Tegelbacken förr, mer än att det låg ett Systembolaget här för länge sedan. I botten på det hus som heter Centralpalatser och där delar av regeringskansliet huserar idag. 

Ganska länge trodde jag att det var här Aftonbladet höll till, på grund av de gamla reklamskyltarna.

Jag passerade här i morse efter att ha varit på SJF:s kontor där jag ansökt om förnyat presskort. Alldeles intill finns den här, en liten rondellhund som placerats intill Jan Håfströms gigantiska Vem är Mr Walker/Who is Mr Walker?

Jag gillar den.

Lördagar som börjar med sovmorgon och sedan aldrig riktigt tar fart är inte bra för mig. Det gör mig rastlös. Så den här lördagen gjorde jag det rätta, gick upp tidigt och drog till Eriksdalsbadet. Crawlade i fyrtio minuter och blev helt slut. Och glad. 

Jag kan ännu inte crawla 40 minuter utan pauser men flera gånger fick jag åtminstone till helt okej vändningar under vattnet. Sakta men säkert blir jag bättre. Hoppas att Daniel vill ha mig som teammate i swimrun i sommar igen. Jag kommer att vara en mycket bättre simmare den här gången.

Det är något speciellt med att simma jämfört med annan träning. Vissa ögonblick slår en känsla av tidlöshet in. Kroppen känns viktlös och omgivningen försvinner. Man blir ett med vattnet utan att bli rädd. En underbar känsla.

@ajennische