Är peppen kring cd-skivan specifik för just metalfans?

Close-Up kom idag. Jag har prenumererat i en herrans massa år så den bara dimper ner i brevlådan. Totalt hatälska varje gång. Det är så mycket som är så töntigt på så många sätt, ändå fortsätter jag att betala för den. Se bara på bilderna.

Lagen om pressfoton för manliga hårdrocksband om en säger.

Men det var en annan sak jag tänkte på. Det finstilta i medarbetarintervjuerna i början av tidningen (älskar det korta formatet för övrigt) signalerar något märkligt. Se bara här.

Kan det verkligen stämma att alla lyssnar på cd!? Det mest rimliga hade väl varit att svara album. Eller Spotify, Youtube eller Itunes. Eller LP för all del, som ju är konnässörerna äkta vara. 

 Nja, jag är skeptisk.

Jag tror att det helt enkelt handlar om ett uttryck för lojalitet gentemot skivbranschen. Och det är ju fine, tidningen lever ju i symbios med den. Men varför just cd? 

Är cd-skivor på väg att göra comeback på bred front när allt fler inser att streamingtjänsterna knäckt musikintresset? Kommer gamla Sony Discman bli den medvetna medelklassens måste ha-pryl lagom till sommaren? Eller kanske är nyvurmen specifik för just metalfans? Som ett stort fuck-finger till alla som snackar om plastbantning och nya smarta tjänster i mobilen. Hell plast! Hell fodral som går sönder! Hell compact disc!

Exkursionen till Årsta holmar fick mig att börja tänka på Per Ankersjö

Jag kan bara minnas att isen på Årstaviken varit så här tjock en gång tidigare. Det var någon gång i mitten av 00-talet. Jag och min kompis Kristina gick en promenad över isen som då var täckt av ett tjock lager snö. 

Nu är det ingen snö och isen bara lite skrovlig så det går alldeles utmärkt att åka skridskor. Jag och dottern gick ner till badbryggan i eftermiddags och var ute nästan i två timmar på isen. Vi passade på att göra ett besök på Årsta holmar också. Där har jag aldrig varit förut. Solen sken och på de södra klipporna var det helt snöfritt och torrt. Vi stod där en stund och lapade sol. På baksidan, i en liten vik som ligger parallellt med Årstabron låg flera piratankrade båtar varav en var halvsjunken och fastfrusen. Vi hittade en bastuflotte också. Den såg att vara i funktionsdugligt skick trots att den var uppenbart övergiven. 

Jag började tänka på centerpartisten och dåvarande stadsmiljöborgarrådet Per Ankerjsö när jag och dottern knallade runt där på den lilla ön. Hur han kämpade för att få till stånd en ny bro mellan Södermalm och Årsta holmar, för att göra platsen mer tillgänglig. Och helst också en nattklubb, även om det senare tonades när partiet väl satt vid makten. 
Brobygget fanns med i den borgerliga alliansens budget men förslaget föll på finansieringen. En by bro beräknades kosta cirka 40 miljoner kronor. 
Det hårda motståndet från bland annat Naturskyddsföreningen, som menade att folklivet skulle förstöra djurlivet, gynnade inte heller saken. Men en båtlinje blev det. Och härommånaden beslutade den rödgrönrosa majoriteten i kommunfullmäktige att göra naturreservat av Årsta holmar. Det innebär att platsen måste skötas om i enlighet med ett visst program för att behålla sin funktion för ett rikt djur- och naturliv. I sommar ska här också beta får som Södermalms stadsdel ska ansvara för. Vi såg staketet till hagen när vi var där idag. 


Efter exkursionen på Årsta holmar snörade vi på oss skridskorna igen och körde lite fram och tillbaka. Det blåste en del så om man hade näsan i riktning mot Eriksdal räckte det med att sträcka ut armarna för att få fart framåt. På väg tillbaka var det jobbigare. Då gällde det att ta i. Dottern kämpade på bra och vi klarade oss från missöden.  

Det blev en mycket fin söndagseftermiddag, mitt i naturen, i storstan. 


Sam var ingen jag ville tjafsa med så han fick bestämma

Jag gick till frisören idag, till Baresso på Rosenlundsgatan. Varje gång är det en ny person som klipper mig. Idag var det en man som heter Sam. Han var skitsnabb! Och han sa nästan ingenting. En perfekt frisör! 

”Vill du ha sex eller nio på sidorna?” frågade han. 

”Kör sex”, svarade jag. 

”Jag tar nio”, sa han. 

Okej. Så blev det. Mitt intryck var att Sam inte är någon man vill tjafsa med så det var bara att luta sig tillbaka. 

Efteråt berömde jag hans snabbhet. 

”Jag har varit frisör i 24 år. Jag vet alltid vad kunden vill ha. Behöver inte säga mycket”.

Hatten av.

Eller nej, hatten på. En nyklippt frisyr ska helst inte visas upp förrän dagen efter. 

Jag set det som något bra. Det blir lättast så.

Jag älskar att skriva. Jag trodde aldrig jag skulle känna så men det gör jag. Under mina första år som journalist upplevde jag ofta själva skrivandet som en pina. Det var arbetet inför som var det roliga, göra intervjuer, göra research, bolla vinklar. Det hade mest mer prestationsångest att göra. Jag tillhör den lite utskrattade grupp studenter som sökte till journalistutbildningen för att jag ”gillade att skriva” men lusten försvann i takt med allt blev på allvar. Med tiden och erfarenheten kom lusten tillbaka. Till stor del handlade det om att gilla det raka och okonstlade, istället för det mer målande och litterära. Om jag någon gång kunde skriva så har jag nu tränat bort det, vilket är helt okej. Brukstext eller bruksprosa kallade jag det någon gång. Språk som är gjort gör att förmedla snabba intryck och information. Om jag någon gång blir klar med det där romanutkastet som jag i ett starkt ögonblick påbörjade lär det bli allt annat än litterärt utmanande. Which is fine.

Hur som helst, när det gått för lång stund utan att jag skriver upplever jag en känsla av brist. Det behöver inte vara mycket. Några meningar på Twitter, ett kort blogginlägg som det här.

Jag set det som något bra. Det blir lättast så.

@ajennische

Hjärtat bara slog och slog – pang, pang, pang

Jag simmade efter jobbet. En halvtimme ungefär. Längre vågade jag inte hålla på. Det var något med hjärtat som inte kändes riktigt bra. Det bara slog och slog – pang, pang, pang – på ett obehagligt sätt. 
Jag har besökt läkare för upplevd hjärtklappning, men de har aldrig hittat något fel. Läkaren jag fick träffa sist sa indirekt att det sitter i huvudet. Fair enough, när jag drabbats av (det jag trott är) hjärtklappning på jobbet till exempel, kanske det är psykosomatiskt. Men idag när det slog till under fysisk ansträngning kändes det annorlunda. 
Jag gick och duschade och åkte hem. En halvtimmes intensivt simmande blev det i alla fall. 

Jag brukar se Roland Lysell när jag simmar men idag var han inte där. Roland är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och en av de lärarna jag hade när jag studerade två terminer där i början av 2000-talet. Jag skulle bli mycket förvånad om han kände igen 
mig. 

Kylan utomhus idag förresten. Fruktansvärd.