Oregelbundet och sällan, men lika fantastiskt varje gång, stannar medvetandet upp och identifierar en lyckolucka. Det hände alldeles nyss. När kroppen och tankarna är på samma ställe och huden får ett extra lager av osynliga känselspröt för att kunna registrera all positiv energi i närheten. Små korta stunder av lycka. När hela familjen är samlad. När ingen har någon tid att passa och morgondagen ligger och väntar som ett paket. Då just då är det fint att vara människa. Att veta att man vet.
Shit, alldeles nyss var jag på väg att bränna en sjuk bra idé här. Jag hann komma på det innan jag tryckte publish. Jag byter spår.
***
Det pratas mycket om en manlighet i kris these days. Medelklassens dilemma. Välfärdssjukdomar. Kulturbilagornas ettor var synkroniserade i sin problembeskrivning på söndagsmorgonen.
Jag läste Adam Svanells reportage (det till höger) om potensproblem hos unga män, orsakade av (enligt de unga männen själva) ett porrberoende. Teorins kopplingar till verkligheten visar sig halta, men att hjärnan påverkas av intryck är svårt att komma ifrån och porrens påverkan på självbild och sex i sig är det färre som ifrågasätter. Jag gillade reportaget. Svanell skriver ofta bra.
***
I övrigt har det varit en fixa hemma-söndag. Jag har tvättat, städat, lagat mat, följt med ungar till dans och varit pysselassistent. Och jag har lyssnat på musik! Det glädjer mig att jag har kunnat göra det flera timmar i sträck utan att tycka allt är dåligt. Jag vågar knappt säga högt eftersom jag ifrågasätter mina egna känslor här, men jag har lyssnat enbart på The War On Drugs idag. Hur det gått till vet jag inte men jag har tyckt om det. Det passar mitt mood. Jag har försökt förut och då genast stängt av. Är 40-årskrisen redan här?
Vad är det för titel? Mitt liv som bloggare? Jag bloggar ju knappt. Dessutom är jag för gammal och för försiktig med mitt privatliv på internet för att bli en riktig bra bloggare.
Men kanske behöver det inte vara så. Eller jag vet att det inte behöver vara så. En blogg kan innehålla vad som helst och även om Bloggaren med stort b blivit förknippad med unga personer, främst kvinnor, som bjudit på det mesta kan jag göra det.
Det är något mycket befriande i att skriva på det här sättet. Det jag skriver publiceras för allmän beskådan (även om publiken jag har här är minimal) och därmed är det kul. Jag har så många gånger skrivit dagbok men aldrig orkat hålla på mer än några dagar eller veckor. Motivationen försvinner. För vem gör jag det här?
Min farfar skrev dagbok hela sitt liv, böcker som min pappa nu ärvt. Har han läst dem? Det tror jag inte.
Fast det slår mig nu när jag tänker tillbaka, jag skrev faktiskt dagbok under det år jag bodde i London och Los Angeles som yngling och de texterna kommer jag att återvända till. Det har jag faktiskt redan gjort. Men det var en period då jag hade all tid i världen för personlig reflektion och fick uppleva en rad händelser som förändrade mitt liv på kort tid.
Det är svårare att hålla uppe dagboksglöden i det mer stillsamma liv jag lever nu. Tid är dessutom en bristvara. Det här skriver jag i den där luckan som uppstår då ungarna gått upp på lördag morgon men ännu inte ätit frukost, eftersom jag måste fixa den.
Det som en bloggtext förlorar vid en jämförelse med dagbokstexten (eller vinner) är ett gallringsfilter. Det mest ogenomtänkta lämnar jag utanför. Jag tror det gör det hela bättre överlag.
Well, vi får se hur stringent jag kommer att vara i detta. Förhoppningsvis återkommer jag snart.
Det finns saker som talar för större inspiration framöver.
- Jag finns på Twitter som ajennische
@ajennische
Jag gick till simhallen. Hur mycket jag än tycker om att simma är Eriksdalsbadet en söndagseftermiddag en inte helt njutbar upplevelse. Det är trångt, det luktar inte bra i omklädningsrummet och det är smutsigt. Och den trend bland främst unga män som innebär att sporta kalsonger under badbrallorna är tvärtom mot vad jag trott inte över.
Jag går dit för att simma längder. I den delen är det helt okej även om det är mycket folk. Men i familje- och äventyrsbadet är det så högljutt och stökigt att jag drar mig för att gå dit med ungarna.
Det är synd att det är så här. Efterfrågan på upplevelser i simhallar och badhus är uppenbart hög. Och det i alla åldrar av stockholmare. Den här söndagseftermiddagen ser jag både gubbar, tanter, medelålders triatleter, barnfamiljer, ensamma föräldrar med barn och kompisgäng. Oavsett kulturell- eller socioekonomisk bakgrund är det tydligt att lusten att bada och simma är hög.
Men om där är något grupp som är underrepresenterad är det unga kvinnor och tjejer. Mängden pojkar i grupp är långt fler än motsvarigheten för flickor. Det är svårt att inte tänka på den vilda debatt om sexuella trakasserier på baden som rasade för något år sedan. Jag tror det finns en hel del kvar att göra.
Men det ska sägas att det åtminstone ser ut som Eriksdalsbadet satsat på att öka antalet personal. Jag har aldrig sett så många röda tröjor ute i simhallen som idag. Kanske var det på grund av tävlingen som pågick i 50-metersbassängen. Kanske är det faktiskt ett bevis på att badet agerar för att skapa god stämning och öka tryggheten.
@ajennische