Jag har lyssnat på Söndagsintervjun med Janne Josefsson idag. Intervjun som Wicklin förberett sig på i 20 år som han skrev på Twitter. Wicklin är en väldig skicklig intervjuare och får ofta gästen att berätta ingående och personligt. Men där finns någonting som jag har börjat tänka på. Ett mönster. En sätt att ständigt vilja till barndomen. Och det där sättet att använda påståenden istället för att ställa frågor.
”Jag vill att du tar mig med till det där ögonblicket då...”, säger han ofta.
Eller långa konstpauser följda av ”hur *kändes* det?” när Wicklin är på sitt terapeutiska humör (och det är han ofta). När Henrik Schyffert blivit intervjuad avslutade han allt med att tacka för sessionen.
Vissa gånger – som i intervjun med Riksbankens chef Stefan Ingves – är det mer som en skriven personintervju fast talad. Wicklin börjar med att teckna en kort introduktion av vem det är vi ska få träffa. Några välfunna meningar. Sedan följer ”brödtext” när Wicklin faktiskt inte ställer frågor utan kommer med påståenden som gästen får bekräfta.
”Du drömde om att få komma ut i världen när du satt där i ditt pojkrum i Åmål på hösten 1965”.
Gästen svarar ja och berättar om hur det var.
Det går inte att låta bli att lyssna även om det ibland får det att krypa i skinnet på mig.
@ajennische
