Nybohovsbacken på Ekerö. En timme då jag övervägde att lämna barnet. Sedan två som kompenserade för allt. Dottern har fire om en säger.
Satte på tv:n och av en slump hamnade jag precis i början av en film som heter People, places, things. Jag såg klart hela. Den vad fin.
Barnen är hemma, maten är inhandlad och det viktigaste på jobbet hanns med – idag igen.
Just den här stunden kanske är den bästa på hela veckan. Den är dock mycket skör. Vändningen från en harmonisk efter jobbet-känsla till livströtthet kan ske på nolltid. Någon måste-grej. Övertrötta barn. En partner som är irriterad.
Det som sker det sker. Just nu tar jag ett djupt andetag och bara vilar en kort stund.
Sedan ska jag laga mat och deala med resten.
Trevlig helg.
PS. Vill du ha jobb?
Men hallå - jag behöver en reporter t Täby & @StockholmDirekt omgående!!! Långt vik. Mejla mig! #mediejobb
— Helene Claesson (@heleneclaesson) March 23, 2018
Man håller på i godan ro (nåja) och slänger ihop lite habilt käk till avkomman, lyssnar med ett halvt öra på några skäggiga amerikaner som spelar rock och skriker då och då lite på barnen (som man ju måste). Efter att ha langat ner lite kikärter i en panna och lite sallad i en skål och fyllt en bunke med tzatziki tänker man att diskbänken ska få sitt. Den ser inte frisk ut. Full med grejer och förpackningar och skit.
Man spolar ur tetrorna som man ska och rafsar ihop all plast (dödens material) och ska till och slänga de där grejena i kassen med återvinning som alltid står under diskbänken (svensk standard). Man kan ha den på balkongen eller i hallen men det är fel. Om man hatar livet har man den i sovrummet. Nåväl, när man öppnar luckan för att komma åt den där påsen för att äntligen få göra sig av med de där kladdiga (trots att de är ursköljda, hur går det till?) byttorna och påsarna – det är då det händer. Det är då man får verkligheten levererad som en hård boll rakt i plytet: PÅSEN ÄR FULL! Igen! Trots att man ägnade typ halva gårdagskvällen (en grov överdrift men ni fattar) åt att gå till återvinningsstationen. Varför!? Hur går det till!? Det är ju själva fan vad förpackningar man måste hantera hela tiden. Det måste snart ske någon form av smart utveckling som gör att man kan återvinna – direkt i lägenheten. Varför jobbar ingen supersmart med det HELA TIDEN, DYGNET RUNT!!!!???
Stoppa överfulla återvinningspåsar under diskbänken! Stoppa dem nu!
UPPDATERING 3 APRIL
Regeringen lovar att det ska bli lättare att återvinna
Close-Up kom idag. Jag har prenumererat i en herrans massa år så den bara dimper ner i brevlådan. Totalt hatälska varje gång. Det är så mycket som är så töntigt på så många sätt, ändå fortsätter jag att betala för den. Se bara på bilderna.
Lagen om pressfoton för manliga hårdrocksband om en säger.
Men det var en annan sak jag tänkte på. Det finstilta i medarbetarintervjuerna i början av tidningen (älskar det korta formatet för övrigt) signalerar något märkligt. Se bara här.
Kan det verkligen stämma att alla lyssnar på cd!? Det mest rimliga hade väl varit att svara album. Eller Spotify, Youtube eller Itunes. Eller LP för all del, som ju är konnässörerna äkta vara.
Nja, jag är skeptisk.
Jag tror att det helt enkelt handlar om ett uttryck för lojalitet gentemot skivbranschen. Och det är ju fine, tidningen lever ju i symbios med den. Men varför just cd?
Är cd-skivor på väg att göra comeback på bred front när allt fler inser att streamingtjänsterna knäckt musikintresset? Kommer gamla Sony Discman bli den medvetna medelklassens måste ha-pryl lagom till sommaren? Eller kanske är nyvurmen specifik för just metalfans? Som ett stort fuck-finger till alla som snackar om plastbantning och nya smarta tjänster i mobilen. Hell plast! Hell fodral som går sönder! Hell compact disc!