Den där tomma parkeringen När jag handlade idag kom jag precis före stängning. Jag var sist ut ur butiken och på parkeringen såg det ut så här. Det var varmt och luften stod helt stilla framför den där gula väggen. Tillfället skickade mig tillbaka till tonåren och den där rena sommartristessen som uppstod ibland, när det inte hände något och man åkte moppe eller cykel ner till parkeringen vid den stängda affären för att det trots allt kändes som den rimligaste platsen att vara på för att inte missa om – OM – det mot förmodan skulle råka hända något. Det var andra tider med fast telefoni och pre-sociala medier. Man fick helt enkelt åka runt rent fysiskt för att hitta andra. Det var bra tider också. Man fick ta saken i egna händer. Anstränga sig. Samlas utanför Julitahallen för att smida gemensamma planer med sina lika sommartråkade vänner. Det lilla. Det förväntansfulla. Det är något fint i det där också. A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on Jul 10, 2018 at 2:32pm PDT Vad har du för sådan här plats?