Idag träffade jag barberaren jag går till numera. Han är en man i åldern 50-60 som röker pipa och är noga med detaljerna. Han pratar släpigt och vill gärna dra på after shave när han är klar med rakningen. Jag säger alltid ja tack, med resultatet att jag gått tillbaka till jobbet och luktar parfymbutik. Men det gör ingenting. Det är bara härligt. Själva stunden i stolen där framför spegeln är också trevlig. Jag har gått till samma ställe nu ett stort antal gånger och slipper därför säga hur jag vill ha det.
– Behöver jag fråga? sa han idag.
– Nej. svarade jag.
Och så gjorde han sin grej med trimmer, sax och kniv.
De första gångerna jag gick till en barberare hade jag svårt att slappna av. Att bli rakad av en annan person på halsen, som håller en vass kniv mot halsen dessutom, blir oerhört jobbigt när man spänner sig. Första gången, jag gick hos en annan då, var jag tvungen att be honom sluta gång på gång för att jag började skratta. Det kittlade något fruktansvärt. Nu har jag lärt mig att bara vila i det.
Även om jag alltid får stressa dit för att hinna med allt på lunchen så kommer jag alltid tillbaka till jobbet som en lugnare och mer tillfreds person.
Det kostar lite. Men det är det värt.
