aaa

Jag plockar fram mitt gamla lösa tangentbord till mobilen för att skriva det här. Det går aldrig att få till helt rätt känsla genom att skriva på skärmen. I kombination med iA Writer = as good as it gets with this mobile setup.

Det har nu gått ett halvår sedan jag började på Fastighetsnytt och Byggindustrin, vissa saker har rullat bättre än andra men överlag tycker jag det går bra. Jag träffade en person i mediesvängen nyligen som sa att branschtidningar är som lokaltidningar, där målgruppen är tydligt avgränsad och där vissa nyheter blir nyheter enbart för att det rör en viss (marknads)plats. Det tyckte jag var bra sagt. Jag älskar lokaltidningar. Tankesättet att koppla ihop dem med det jag gör nu är en hjälp i sökandet efter rätt tonalitet och uttryck. Även om det dagliga betandet av pressmeddelanden kan kännas futtigt ger det faktiskt kunskap om branschen. Att kombinera ett sådant rajtande med uppföljande samtal och intervjuer är trots allt det mest effektiva sättet att hitta egna vinklar och samband.

Två dagar återstår på det här arbetsåret innan jag tar lite julledigt. Det känns välbehövligt. Tempot har varit högt och det kommer inte att vara lägre i januari. Jakten på nyheter, kul vinklar och nya läsare fortsätter 2020.

Lustigkurren som äger den här ljusblå BMW:n fick mig att hoppa högt när jag passerade tidigare ikväll. Rackarns vad rädd jag blev.

För cirka femton år sedan jobbade vi ihop en kort period på Katrineholms-Kuriren. Hon är också från Julita. Sedan dess kanske vi har stött på varandra någon gång men inte mer än så. I dag träffades vi böjda över varsin barnskridsko som behövde knytas på Östermalms IP. Jag var där med tvillingarna och hon var där med sina barn. Länge jobbade vi på varsin av lokaltidningarna i Stockholm. Hon på Mitt och jag på Direktpress. Nu är ingen av oss kvar. Och efter att ha pratat med henne en stund verkar hon ha hoppat av på grund av liknande skäl som jag. Det blir svårt att slita på med allt när tron på företaget och verksamhetens inriktning börjar svikta. 

Mer glädjande var att hon fortfarande jobbar med journalistik, som frilansande reporter med en bred palett av uppdragsgivare (eller snarare köpare). Sådant gör mig alltid glad, när duktiga journalister hittar nya bra sätt att fortsätta jobba med just journalistik. Vi enades om att lokaljournalistiken trots allt är något extra – och att den förtjänar det bästa. 

Tänk om den kunde nå en ny storhetstid istället för denna nedförsbacke som råder nu. 

Hade inte en aning om att Statens fastighetsverk gjorde tidning. Mycket fina bilder här. Gillade reportaget om Fredrik Blom, arkitekten som tydligen ritat Kastellet där jag var i fredags. Frågan är hur duktig han var i det fallet eftersom byggnaden dömdes ut som bostäder ganska kort tid efter att det byggdes med syfte att vara just bostädet. 

I fredags hade vi konferens i Kastellet på toppen av Kastellholmen. Jag har aldrig varit där tidigare så det var kul att få se hur där ser ut. Ungarna frågar alltid vad det är för något när vi åker förbi med Djurgårdsfärjan. En första upplaga byggdes i mycket enkelt uppförande på 1600-talet, som en entré till Stockholm. Att hissa flaggan var en viktig funktion. På 1700-talet byggdes en större variant som flög i luften då det blev något tjall i ammunitionsförrådet som låg här. Efter det byggdes dagens Kastellet. Det var tänkt som bostad åt personer inom försvaret men dömdes snabbt ut på grund av husets uselhet. Idag är det konferensanläggning. Näst längst upp finns ett trevligt runt rum med koppling till två stora terrasser på taket. Utsikten är magnifik. Allra längst upp finns ett litet torn med en flaggstång. Dit åker högvakten varje dag för att flagga. Traditionen återupptogs ganska nyligen tydligen. Den sista trånga trappan är full av militärt klotter. Förvånansvärt städat, inte en kuk någonstans. Istället är det efternamn, initialer, årtal och avdelningsnamn som finns inpräntade här.