aaa

När jag var barn bodde jag i ett hus på landet i Julita utanför Katrineholm. En mörk kväll med regn och blåst landade plötsligt en helikopter på vår tomt. Det var i slutet av 80-talet och jag minns att jag blev rädd av att se den där tingesten långsamt sänka sig ner mot gräsmattan. Det var något obehagligt med de starka lamporna, ljudet och de snurrande rotorbladen. Vi stod hela familjen vid fönstret och tittade när den tog mark. Den hade verkligen stannat hemma hos oss, en bit ifrån växthuset och svartvinbärsbuskarna. 

En kort stund senare knackade det på dörren. Jag minns inte vad som sades i detalj men föraren berättade att han varit på uppdrag i Norge (tror jag det var) där han använt helikoptern till att lyfta tunga saker vid något bygge (som jag kommer ihåg det). Mina föräldrar som alltid varit generösa med mat och husrum bjöd in honom, gav honom lite mat och körde honom till tågstationen i Katrineholm så att han kunde fortsätta sista biten hem utan helikopter. Den skulle han hämta senare. Kanske att han sov över. Det är oklart. Jag får be mamma och pappa fylla i luckorna. 

Jag skulle gärna komma i kontakt med den här mannen. Det vore roligt att kunna berätta historien till fullo. Få veta lite mer om varför han landat just hos oss och hur det gick sedan. Ringer det någon klocka hos någon när ni läser detta så får ni gärna hojta. Nästa gång jag träffar mina föräldrar ska jag fråga om jag kan få se de bilder som jag vet att de tog på helikoptern. Det kanske avslöjar något viktigt för folk som kan sina flygsaker. 

Det nya höghusbygget Strato vid Ringvägen på Södermalm har kommit ytterligare en bit på väg upp mot sina 19 våningar. Det är först nu när det blir tydligt hur stort huset kommer att bli. Mariaskolan, inte någon liten byggnad, kommer att framstå som en plutt när Strato är färdigt. Det blir spännande att följa hur det går med försäljningen.

Nej, jag tror inte det. Det är något fint med opeppade tonåringar, som inte vill följa med de tråkiga föräldrarna och syskonen för att göra något annat än det vanliga. Det minner om ens egna ungdom och allt som var viktigt för en då. Jag var likadan. Jag ville få bestämma själv över min tid, träffa mina vänner, ungås med en kärlek kanske. Eller bara vara ensam utan att bli störd. Jag ville ofta bara vara ensam utan att bli störd. Jag tänker på det här när jag sitter bredvid den tonåring jag och Helene har i vår familj, en mycket fin ung man, om än för tillfället väldigt opeppad. Vi sitter på ett tåg för några dagars familjeresa men han hade hellre gjort tusen andra grejer än just det här. Tänk själv, att behöva umgås med syskon och föräldrar på en liten yta i en stad som inte är hemma i flera dagar i rad – och vara nästan vuxen men utan den vuxnes rätt att själv bestämma.

Vi hade ett fint moment när vi klev på tåget förut. 

– Jag vet att du är opeppad men du får tänka att det hör till. Det hör till att du ska vara opeppad och inte vilja följa med och det hör till att vi ska tvinga dig att åka med, sa jag.

Då log han lite och svarade: 

– Jag vet.

Jag kan inte förstå varför jag inte lagt märke till detta förut. Södermalm har ju redan en guldbro!