AAA

 Är på julturné och på det stora hela går det bra. Just nu sitter hela familjen i bilen på väg till svärmor i Hovmantorp och jag fördriver tiden i baksätet genom att skriva det här. Det är satans mörkt ute och nästan ingen trafik. Det råder apokalyptisk stämning utanför de stora vägarna. 

Min vän Patrik har gått och köpt hus i Katrineholm, bara två kvarter från mina föräldrar dessutom, så jag och Helene passade på att titta in och säga hej innan vi gick all in på julafton hemma hos mamma och pappa. Den motsvarade förväntningarna.

Igår var vi förbi torpet och tog upp båten, en syssla vi försummat under hösten. Det låg tjock dimma över sjön och båten var full med vatten. Det krävdes en god stund av ösande och tricksande för att få ut allt. Men det var skönt att vara utomhus och jag och Hedda rodde en liten bit när vi ändå var där.

Sedan åkte vi vidare i socknen och hälsade på en nyseparerad vän. Vi fikade en stund, pratade om livets snabba vändningar och människor som tappar greppet. Det var fint att träffas.

I morse rensade jag skallen och försökte jaga bort huvudvärken jag vaknade med genom att springa en sväng på naturstigen nere vid Näsnaren. Där var blött och långa bitar fick jag plumsa fram i decimeterhögt vatten. Spångarna var dränkta på sina håll och jag kom tillbaka med iskalla fötter och genomsura skor. Huvudvärken försvann tyvärr inte men jag blev på gott humör. Det blir alltid lättare att klara en dag i bilen efter att ha rört på sig innan.

Jag var nyligen på den officiella byggstarten (vilket såklart inte var den riktiga byggstarten, den skedde för flera år sedan) för det 19 våningar höga bostadshus som ska byggas vid Tobaksmonopolet på Södermalm. Nu börjar det sticka upp över marknivå. 

Du kan läsa mer om bygget här. Projektet heter Strato och är känt för att inte ha blivit överklagat under planprocessen. 

Artikeln publicerades i Direktpress-tidningarna år 2013 strax före jul och är ett stycke uppvisning i udda "journalistik". 

Oklar vinkel, extremt mycket överjobb och ett filmtillägg som är svårt att förklara. 

Kul? Ja extremt kul. Att få göra. Huruvida läsarna tyckte det var kul har jag mycket svårt att uttala mig om. 

Förra året blev det hela aktuellt igen då Ted Åströms lilla sångtrudelutt som han gjorde enkom för vår räkning (se klippet här nedanför) hamnade i en P4-special om jullåtar. 

Det var min tidigare kollega Joakim Vestlund som upptäckte det. 

https://www.facebook.com/RonObvious/posts/10156226620596298

I radio beskrevs den som en reklamlåt för tidningsutdelare. Helt fel såklart. Jag blev så upprörd att jag mejlade redaktionen på P4 och sa som det var. Att det må vara ett konstigt inslag men att det är långt ifrån reklam. Även om jag inte tog upp saken med P4 så kan man  anklaga vårt knäck för en rad andra saker. Ineffektivitet till exempel. Det gjorde att jag fick redaktionens interna antipris för årets "mest jobb för minst effekt". Varför? Jag hade TVÅ eminenta fotografer (Andreas och Pi) med mig när vi åkte hem till Ted Åström för att intervjua honom om att han kanske eventuellt var Julbocken. Inte i proportion till klick, kommentarer eller andra glada tillrop. Där snackar vi inga mängder precis. Men filmen! Jävlar vad snygg den blev. 

Idén att göra Olyckan till Julbocken fick jag under något av alla spånmöten och Ted Åström hakade på. Jag hade till och med skrivit en liten text till honom som jag tyckte passade perfekt in på den gamla Olyckan-sången. Men det tyckte inte han. Ted gjorde som han ville och gick ut hårt på munspelet medan han gnäggande att han var getabock – helt utanför min text. En underbart skruvad stund. Jag älskar Ted Åström för att han var så bjussig. 

Allt det här började jag tänka på när Facebook påminde mig om att det var sex år sedan. En evighet och samtidigt alldeles nyss. 

Ytterstan en sak är värd att ta upp innan jag släpper detta för den här gången. Min dåvarande kollega Håkan Kjellgren lade stor möda och mycket arbetstid på att teckna en bild till artikeln om den hornbeklädde. Trots att vi var tre personer som gjorde jobbet varav två som jag nämnde var fotografer, så fanns inga stillbilder värda att dra hårt på. Då fick Håkan rycka ut och göra en mycket avancerad sammanslagning av mitt ansikte och en ja, julbocks ansikte. Herre vilken skicklig tecknare han är. 

Helsidan som den såg ut i papper:

Och förresten, efter att jag mejlade till P4 står det nu så här om programmet:

Fantastiska minnen. God jul(bock) på er alla. 

Jag plockar fram mitt gamla lösa tangentbord till mobilen för att skriva det här. Det går aldrig att få till helt rätt känsla genom att skriva på skärmen. I kombination med iA Writer = as good as it gets with this mobile setup.

Det har nu gått ett halvår sedan jag började på Fastighetsnytt och Byggindustrin, vissa saker har rullat bättre än andra men överlag tycker jag det går bra. Jag träffade en person i mediesvängen nyligen som sa att branschtidningar är som lokaltidningar, där målgruppen är tydligt avgränsad och där vissa nyheter blir nyheter enbart för att det rör en viss (marknads)plats. Det tyckte jag var bra sagt. Jag älskar lokaltidningar. Tankesättet att koppla ihop dem med det jag gör nu är en hjälp i sökandet efter rätt tonalitet och uttryck. Även om det dagliga betandet av pressmeddelanden kan kännas futtigt ger det faktiskt kunskap om branschen. Att kombinera ett sådant rajtande med uppföljande samtal och intervjuer är trots allt det mest effektiva sättet att hitta egna vinklar och samband.

Två dagar återstår på det här arbetsåret innan jag tar lite julledigt. Det känns välbehövligt. Tempot har varit högt och det kommer inte att vara lägre i januari. Jakten på nyheter, kul vinklar och nya läsare fortsätter 2020.