aaa

Min favoritgenre inom skönlitteraturen är fortfarande äktenskapsdrama. Just nu läser jag Trude Marsteins Hem till mig. Plotten är densamma som alltid, det handlar om tvåsamheten som utmanas, om otrohet, föräldraskap, lögner och uppriktig kärlek. Man ska inte läsa romaner om äktenskap för att bli överraskad av vad som händer, utan för att låta sig sugas in i beskrivningarna av hur det händer och hur det känns.

Trude Marstein är liksom Geir Gulliksen från Norge och det finns likheter med den här boken och hans, likheter utöver temat alltså. Det är något med tonen. Marstein har en särdeles fin förmåga att hoppa tillbaka i tiden och teckna små briljanta scener ur helt vardagligt familjeliv på ett sätt att det drabbar. Saker barnen sagt, blickar din partner gett dig, skratt och gråt. 

Tiden går fort nu. Veckorna rusar fram. Oktobers mitt är passerad och snart är det jul och sommar igen.

Jag gick en lång promenad idag och tänkte på tiden. Staden har förändrats en hel del under de senaste tio-femton åren. När jag flyttade till Sofo låg posten fortfarande i den lokal där Urban Deli nu firar ett decennium. Jag kommer ihåg "Pojkarnas" som jag lärde mig av Johannes att den lilla jourbutiken kallade, de vände kvällstidningarnas löpsedlar uppochner varje gång de var fyllda med skit som de sa. Det var ofta. Skåningen var en stor grej när de öppnade men där låg någonting annat nu. Slussen var ju en annan också såklart och i Hornstull fanns ingen galleria. Men vissa saker består. Några hoppas jag förblir orörda, det behövs outvecklade platser, men andra borde inte tillåtas vara så trista som de är idag. Södermälarstrand till exempel, en lång bilväg utmed vattnet med en öde strandpromenad intill. Hotellbåtarna och utsikten mot Kungsholmen och City räcker inte för att göra det trevligt. Här är så deprimerande att gå. 

[C.A. is] Frequently Doing] är ett resultat av att jag under 2019 fastnade för en bloggtjänst som heter Micro.Blog. På många sätt en mycket trevlig plats på internet där det följer ett engagerat community med själva bloggportalen. Det hela är snyggt och anpassat för såväl videor som podcasts. Dock lämnar själva skrivverktyget mer att önska. Jag som skriver det mesta utanför jobbet på mobilen ogillar det. Det är för pilligt. Här finns dock en del matiga inlägg för den intresserade, till exempel min berättelse om hur det var att genomföra Västerås Swimrun i par tillsammans med en främling. 

Det kom regn, det kom sol och löven gnistrar gula och röda.

Igår var jag på Kreativ Arena på Stockholms handelskammare. Ämnet var Stockholmsregionens arbete för att främja kulturnäringarna. Det mest intressanta var att lyssna till Patrik Andersson från B-Reel Film, bolaget bakom den mycket uppmärksammade folk horror-filmen Midsommar. Han berättade att det hade varit omöjligt, både ekonomiskt och praktiskt, att spela in den i Sverige. Istället valde man Ungern, det land som efter Storbritannien är Europas största filmnation idag. Patrik Andersson sa att han hade starka åsikter om Ungern som land och att han mycket hellre hade spelat in i Sverige, men att det tyvärr inte är något alternativ idag. 

– För att få upp filmnivån måste vi öka volymen av inspelningar och då måste det satsas på regional infrastruktur för filmproduktion och införas produktionsincitament, båda saknas. Vi har inte haft internationell höjd på filmandet på lång tid, som Patrik Andersson sa i en kommentar till Stockholms handelskammare. 

Irene Svenonius, regionlandstingsrådet, var på plats och förklarade att det ska tas fram en regional strategi för att göra Stockholmsregionen till en attraktiv plats för filmmakare och att det den 14 november ska hållas en stor konferens på ämnet. 

Det har gjorts insatser på området förr, till exempel under Roger Mogerts (S) tid som kulturborgarråd i Stockholm. Men det var ett kommunalt initiativ, nu är siktet inställt på att få en enhetlig strategi för hela regionen. 

Vi får se hur det går. Först när det spelats in några internationella storfilmer eller tv-serier kan man väl börja prata om ett reellt genomslag.