Martin – motorsågsmästaren, grillplatsnestorn, stockarnas överman


För vissa är det ingen grej alls att

1. såga ner ett träd på den egna tomten,

2. tänka ”hm, de här skulle kunna bli bra som nya grillplatsstockar på västra Sörmlands bästa strand”,

3. såga upp trädet på måfå i fyra perfekt långa bitar,

4. lägga stockarna på en släpkärra (som man självklart äger),

5. köra ner alltihop till stranden i sällskap av Tobbe och Anna (som förutseende skaffar okej från markägaren),

6. sågar till allt på plats med en osannolik  motorsågsprecision samt med bara lite bärhjälp från Tobbe, Åke (som råkade vara där) samt undertecknad och skapar en helt ny grillplats färdig på under timmen. 

Martin alltså. Vilken karl. 

Jag tog en likadan bild med hans egna kamera och sa åt honom att kan skulle skryta ordentligt men jag vet att det blir bättre om jag gör det åt honom. 

Framledes bör han lystra till alla följande namn:

Motorsågsmästaren, Grillplatsnestorn, Stockarnas överman. Eller något annat allmänt hyllande. 

Exit plan-säsongen är här

Det är en dryg vecka kvar tills allt drar igång som vanligt igen. Arbete, skola, aktiviteter, kalas och föräldramöten. Höstterminen. Jag är knappast ensam om att drömma om en exit plan. Tänk att plötsligt ha kommit fram till svaret på frågan: Hur kan jag fortsätta att slippa ha fasta tider varje dag, jobba färre timmar och ändå behålla en hyfsad inkomst?
Det är tyvärr inget som bara kommer till en plötsligt. Och efter att ha funderat lite halvdant den där sista veckan på semestern brukar problemlösningsförsöken gå över efter att ha varit inne på jobbet igen ett par veckor. 
Sedan rullar det på. Tills nästa semester. Jag antar det kallas vardagslivet. 

Keep doing it

Tricket är väl att blanda upp den osötade degen med lite gott. Slänga in saker att se framemot. En konsert, en fest, en resa med en vän. Och om man verkligen vill ha en exit plan, fortsätta tänka på den och jobba på den hela höstterminen. Då kanske kanske den går att sätta i verket lagom till våren. För visst måste det gå om man verkligen vill och är beredd att offra lite av sin trygghet?

För övrigt träffade jag Tobbe nere på stranden igår och han tipsade mig om ett lopp på lördag, Flen triathlon...

Testade paddlar för första gången – rackarns vad det drog i axlarna

Coach Dala var på plats utanför torpet tio minuter efter att jag meddelat att jag var redo för vårt genrep inför söndagens swimruntävling i Katrineholm. (Det finns kanske några få platser kvar! Anmälan stänger vid midnatt!). 

Han hade köpt paddlar som vi såklart ville testa. 
För det första är de sjukt obekväma att ha på sig. Remmen över långfingret ger mig tvångstankar om att allt ska råka böjas åt fel håll. Jag körde in två fingrar för att kompensera skräcken men bekvämt blev det inte. Det finns säkert andra modeller men den första upplevelsen var oskön. 
För det andra så förstår jag varför det varmas för att köra med paddlar på en gång, för den som är nybörjare och ovan simmare. För att tala klarspråk, det drar så in i helvete i axlarna. Vi simmade två gånger 200 meter ungefär i lugnt tempo och på slutet hade jag känningar. Men jag förstår att rutinerade och starka swimrunmänniskor vill använda dem. Har man styrkan blir varje simtag effektivare. Det går det fortare helt enkelt. 

Behöver mer träning 

För egen del kommer jag att skippa paddlar på tävlingen på söndag. Främst för att jag inte vill skada mig, men också för att det är ytterligare en grej att hålla ordning på. Ett moment till att hantera där i stressen. Testa till exempel att sätta på dig simglasögon eller rätta till badmössan med hårda paddlar på händerna. Ingen lätt uppgift kan sägas. Hur gör folk?

För övrigt kändes genrepet mycket bra. Det kommer inte gå så himla fort kanske men rolig blir det. Våtdräkten skiter jag i.



Blodmånen över skogen

Jag kom med tåget och gick bara in i torpet för att lämna ryggsäcken. Helene och barnen väntade nere vid sjön, redo för ett blood moon party, så jag hade bråttom. Jag längtade efter dem. Kvällen var varm och luften stod stilla, svetten klibbade på min rygg. För varje armtag jag tog omslöt mig vattnet med en smekning som för att skölja bort stressen från arbetsveckan. Plötsligt bytte himlen skepnad och drog igen sitt valv med mörka gardiner. Det mullrade. Vi hade hunnit äta maten men det kändes inte värt att invänta grannarna som sagt de skulle sluta upp för månspaningen.

Vi åkte hem till dem istället. 

Det var inte helt lätt att se månen. Vi tog alla barn med oss på grusvägen bakom det stora stallet och fick gå långt innan den dök upp. 

Men så kom den, strax ovanför skogen i sydost. Som en svagt rosaskimrande cirkel halvt täckt av moln. 

Drömmar om nya vägar

Skulle det gå att få ut mer av vardagen om man bodde på landet alltid? Den frågan kommer jag alltid att brottas med. Sannolikheten att den omsätts i praktiken bedömer jag som låg. Åtminstone de närmsta åren.