Chockstartsmåndag och lite Jocke Berg

Jag gjorde allt jag kunde för att förlänga helgen så mycket som möjligt. Lämnade jobbet tidigare i fredags och tog morgontåget tillbaka på måndagen. Det gör skillnad att slippa åka hem söndag kväll. Det blir en hel dag till med familjen. Hemresan i morse... mer om den strax.

Igår åkte vi på utflykt till Magda gård i Näshulta. En vacker gammal gård där ett ungt par föder upp rödkullor, en gammal svensk koras utan horn. Det är småskaligt och sympatiskt. Svårt att inte gilla även för mig, som inte äter kött. 

Jocke Berg, sångaren i Kent, var också där på söndagslunch. Han såg ut precis som man kan tänka sig på ett ställe som Magda en söndag vid lunchtid i juli. Iklädd ljusa shorts, pikétröja och sommarhatt. I sällskap med vad som såg ut att vara fru och barn. 

Träning med barn

På eftermiddagen fick jag med mig dottern som sällskap på en löprunda. Hon tog sin nya cykel. Det var första gången vi gjorde så men det kommer inte att vara den sista. Vi fick en bra stund ihop. Och båda blev trötta och svettiga. Vi avslutade allt med att bada i sjön. 

Idag måndag chockstartade jag. Vaknade med ett ryck av klockan som ringde 4:35, hoppade i kläder, åt en snabbfrukost på stående fot och gav mig iväg på en nära tvåmilatur på cykel in till stan för att ta morgontåget till Stockholm. Nu väntar en arbetsvecka, men familjen fortsätter att vara ledig så till helgen blir det #torplife igen. 

***
Instagram stories -> ajennische

Dags att omvärdera dolme

I morse hann jag knappt vakna ute på torpet förrän min lagkamrat, the mighty coach Daniel Eriksson, messade mig och frågade om jag var sugen på lite simträning i sjön. 

Vilken fråga, självklart var jag det! I värsta fall  blir det det enda tillfället vi hinner träna ihop innan det stora loppet Katrineholm Swimrun i augusti. 
Det blev en supermiddag. Cirka 1300 meter simning i öppet vatten, så varmt att det inte behövdes våtdräkt. 
Jag fick låna en dolme, en sådan där flytgrej som swimrunfolk har mellan benen under simpartierna och fastsurrad vid sidan av låret när det är dags att springa. Jag fattar varför. Trots att det är ett litet stycke frigolit (typ) så ger det en känsla av att ha en försiktig med stadig hand under bålen. Förr har jag alltid tyckt det är lite töntigt med dolme men efter att ha testat är jag beredd att omvärdera allt. 
Jag och Daniel höll jämnt och bra tempo och passet gav mig en sådan där lyckokänsla som bara fysisk aktivitet i gott sällskap i kombination med vacker natur kan ge. 
Ser mycket fram emot den 5 augusti. 

Paus! Torplife on hold! Workmode!

Tre veckors jobb mitt i sommaren. Nu går det inte att hålla det ifrån sig längre för imorgon börjar det. 

Detta betyder (utöver att en annan ska lönearbeta genom att förmedla adekvat samhällsinformation och spännande journalistik till alla stockholmare) att hashtagg torplife får ta paus här på le blog. Men det händer ju intressanta saker även hemma på nedre Södermalm så kanske kanske håller jag fanan högt trots nämnda lönearbete tills jag går på semester nummer två. För jo, så är det. Jag kliver på #torplife igen en bit in i augusti. 

Men nu: WORKMODE

Kvinnorna och staden – absolut sevärd

Kampkvinnan, musikproffset och Julitabon Marie Selander har gjort teater av Kerstin Ekmans romansvit om Katrineholm kring förra sekelskiftet. Jag och Helene var och såg den idag vid Lokstallarna inne i stan. Det finns mycket att säga men jag nöjer mig med den korta versionen: Den är mycket bra. Bitvis riktigt drabbande. 

Musiken är genomgående stark (skriven av Selander) och sångerna har en bärande roll i att föra berättelsen framåt. Pjäsen ger en nyttig påminnelse om vad fattigdom driver människor att göra och att fattigdomen alltid drabbat kvinnor och barn hårdast. Den spelas fram till den 22 juli. Det finns fortfarande bilkettter kvar till föreställningen 20 juli. Se den om du har möjlighet. 
Kuriosa: Marie Selander är mamma till Jouni Haapala trummisen i De lyckliga kompisarna. Pappa är Tuomo Haapala som spelar kontrabas i Kvinnorna och staden. 

Kuriosa 2: Micke Mårtensson som gör flera roller i Kvinnorna och staden (superproffsig) är uppvuxen i Julita, sjöng länge i dansbandet Highlights och blev viral 2016 efter att ha skrivit en inlägg om mäns hot om våld mot kvinnor. 



Så bra är Mikael Persbrandts memoarer

Att läsa en bok om Mikael Persbrandt är inget för vem som helst. Många tänker ”ännu en illa skriven sak om en känd person som vill komma ut som god” = tidsslöseri = det där lämnar jag åt andra. 

Men jag är svag för Mikael Persbrandt och att lyssna på han egen uppläsning har passat mig perfekt de senaste dagarna – som sällskap i verkstan, på springturerna och på tåget. 
Tre saker har slagit mig:
  1. Herrejävlar vad karln har jobbat. 
  2. Herrejävlar var karln har svinat. 
  3. Herrejävlar vad karln har mått dåligt. 

Det går upp och ner, upp och ner och när man tror att han verkligen nått botten, när han vadar i självförakt och skam på grund av alla människor han betett sig illa mot, ja då blir det ännu värre. 
Carl-Johan Vallgrens språk är enkelt och effektivt men då och då tar han mer färg och målar detaljerade beskrivningar av händelser och känslostämningar. 
Persbrandts inläsning är gripande och den som har minsta intresse av kändisvärlden runt de stora teatrarna och filminspelningarna får en del att gotta sig åt. Persbrandt är generös med namn. 
Men främst är boken en ärlig beskrivning av missbruk och psykisk sjukdom – och om konsten att med rätt hjälp resa sig på nio. 
När sista sidan är slut kan jag inte låta bli att tänka ”hoppas det håller mellan honom och Sanna Lundell, hoppas han fortsätter att vara en närvarande pappa, hoppas att han får hålla sig frisk”.

Jag tyckte om boken. Det känns rent ut sagt som att jag tycker om honom efter att ha läst den.