Jag har ju ett lopp att tänka på goddamnit

Skrivbordsarbete kan vara mycket stimulerande på många olika sätt men det är inte bra för den fysiska hälsan. Det är en av de bästa grejerna med att vara på semester här ute. Att det är så lätt – och faktiskt roligt – att röra på sig. Idag har jag sprungit en knapp mil, crawlat i sjön, spelat en match i storsonens och hans kompis påhittade basketvariant (på guppig gräsbevuxen grusväg med gamla bebisstolar som mål = kul) och knallat fram och tillbaka på tomten tusen gånger för att hämta något eller bara för att flytta på sig. Härligt. Det känns i kroppen när man går och lägger sig. Ett skönt surr i skelettet. 

Även barnen stimulerad till mer rörelse än annars, även om de ägnar sig åt mobilspel även här. Bad, promenader till brevlådan, cykelturer och spontanidrott.Både aptiten och humöret blir bättre – hos alla. 

Swimrun!

Själv har jag fått tillbaka lusten att springa. Två dagar i rad har jag börjat (nåja) dagen med en tur längs grusvägarna. Idag gjorde jag dock misstaget att springa när solen stod i zenit och det var så knäckande varmt att jag fick gå då och då. Eller så var det den här vårens bristande löpträning som gjorde sig påmind (förmodligen). Kommande veckor tänker jag i så fall ändra på det. Jag har ju ett lopp att förbereda mig inför: Katrineholm Swimrun 2018. Det ska bli väldigt roligt att få göra en repris med min kompis Daniel Eriksson den 5 augusti
Simningen kommer garanterat att gå bättre den här gången. Jag har ju faktiskt gått en crawlkurs sedan sist! 

Gick på tomten – hittade gammal skatt

Det klonkade till när jag kom fram till häggmispeln vid rishögen. Foten slog i något hårt på marken. Jag tittade ner och såg en brun metallgrej sticka upp ur gräset. Jag började rycka och dra i det där och plötsligt stod jag med en gammal mekanisk borr i handen. En riktigt rostig pjäs, mycket vacker.  
Jag tänkte putsa upp den lite och använda den som en prydnad. Om jag inte mot förmodan får igång den. Jag började fila på den i verkstan för att testa vad den gör för men blev tvungen att hastigt överge allt och springa ut eftersom där kommit in en fågel. 
Det är något med det här stället och djur som tar sig in på dåliga ställen. 
En grävling, en räv och en stare har jag fått deala med under tidigare somrar. Jag är glad så länge det rör sig om levande djur. 

❤️ #torplife

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on



Hade äran att prata lokaljournalistik med journalister från Kuba



Det har varit ett omväxlande dygn. Igår kväll satt vi på flygplatsen i Palma och tittade på Sverige-Schweiz och i morse stod jag på jobbet inför åtta kubanska journalister och pratade om fri press och lokaljournalistik. Ett besök arrangerat av människorättsorganisationen Civil Rights Defenders som min käre kusin Erik jobbar på. 


Det var väldigt roligt. De hade bra frågor och det blev en givande samtal om hur och varför vi jobbar som vi gör. Vad vi kan och inte kan publicera. De kubanska journalisterna jobbar under helt andra förutsättningar än vi. På Kuba råder inte pressfrihet och det är farligt att skriva och publicera sådant som staten inte gillar. 
Mötet var en nyttig påminnelse om hur lätt det är att jobba som journalist i en fri demokrati jämfört med Kuba som är en enpartistat utan fria och demokratiska val. 

Arga tyskar, knäckande vacker spansk landsbygd och en bilresa som kunde slutat i katastrof

• Det gick i stort sett enligt plan. Att få ut hyrbilen var det enda moment som tog längre tid än beräknat. Jag hade bokat via en sajt jag fick rekommenderad av Tui och tänkte inte mer på det än att det såklart är en av de stora firmor som ligger i ankomsthallen på flygplatsen. Det var det inte. Vi fick åka en illa arrangerad minibussresa till en jättestor parkering ett par kilometer bort. Och väl där möttes vi av en monstruös kö. En svensk slog sig i slang med mig direkt för att han ville växla lite pengar så han kunde handla i godisautomaten. Jag kunde inte hjälpa honom men passade på att fråga om han visste var det var för ett ställe vi kommit till. Han sa att han hyrt bil här förut och aldrig varit med om så mycket folk.

No cash

Vi övervägde att skita i hela upplägget, ta en taxi tillbaka till flygplatsen för att har en bil där, av Avis eller Hertz. Men vi bestämde oss för att vänta. Vi hade trots allt bokat en bil. Runt omkring oss stod missnöjda tyskar som kände sig lurade på grund av att de var tvinga att köpa en tilläggsförsäkring. Argast var en tysk kvinna som inte fick betala med cash. Personalen förklarade att det var det enda som stod i fet stil på bokningskvittot: credit card only. Då blev hon ännu argare. Efter ett antal telefonsamtal tror jag att hon fick sin vilja igenom. Jag kände mig extremt skeptisk när det blev vår tur. Väntade mig ett ”du vet väl att du måste köpa till en försäkring för 1000 euro annars blir du betalningsskyldig för allt om du hamnar i en olycka”. Men vi hade flyt. ”Du är helförsäkrad. Och eftersom jag inte har exakt den bilen inne som du bokat får du en lite större.” Ok rent a car kanske inte är totalbluff ändå, tänkte jag och vi kunde äntligen köra därifrån och leta upp huset vi hyrt. 

Stenmurar slickade bilen

Det gick över förväntan. Helene läste kartan och gps:en visade rätt så vi körde spik direkt. Förr kunde bilkörning utomlands få mig att bli kallsvettig av nervositet, men den här gången körde jag bara. Ut ur ett biltätt och svettigt Palma, vidare på motorvägen i nordostlig riktning mot Alcudia för att svänga av strax innan mot Pollença. Den stora bilen kändes lite för stor sista biten. Trånga vägar kantade av stenmurar med absolut ingen plats för ett möte ledde oss fram. Jag andades ut. Framme. Nyckeln låg där den skulle och ungarna skrek av lycka när de kastade sig i poolen.

Återvändsgränden från helvetet

Tyvärr kommer man aldrig undan det här med maten. Tre bananer var allt vi hade kvar att äta och dricka. Jag erbjöd mig att åka iväg direkt igen med bilen för att leta upp den Lidl som skulle ligga i närheten. Det kunde gått illa direkt. Jag knappade in adressen på Google maps – som skickade mig åt fel håll i första kurvan. Jag hamnade på en extremt trång och brant liten väg som slutade vid en grind till ett stort hus. En återvändsgränd från helvetet. Jag ville inte knacka på och be om att få låna gårdsplanen för att vända, i alla fall inte direkt, så jag gav mig på att backa. I brant uppför. Motorn skrek. Backsignalen pep. Jag gav upp. Rullade ner till grinden igen och såg att det borde gå att göra en fram-back, fram-back, fram-back-manöver för att komma runt. Det tog mig en kvart. Men det gick. Och jag skrapade aldrig bilen. Men huvudvärken och vätskebristen fick mig att må illa av ansträngningen och jag hade inte ens kommit en liten bit närmare Lidl. Jag knappade in Lidl på kartan igen och körde vidare. Kom ut på rätt väg, hittade fram till Pollença men hamnade fel igen. Trasslade in mig på några gränder, fick följa enkelriktat genom halva den lilla stan innan jag kom ut på stora vägen igen. Nu sket jag i internet. Körde på känsla. Matmarknad brukar alltid ligga intill en stor väg, tänkte jag och fortsatte på den stora vägen i riktning mot grannstaden Port de Pollença, där brorsan bor.

Äntligen succé 

I första rondellen såg jag en stor Lidl-skylt! Jag svängde däråt. Höftade i nästa sväng och kom rätt! Aldrig har jag varit så glad över att få handla på Lidl. Och jag kom tillbaka. Med mat och allt. Lite märklig blandning av grejer kanske men alla blev mätta om än sent.

Imorgon: nya äventyr.

Snyggaste skyltarna finns i Årsta och prepp inför Mallis

Helene, alla tre barnen och jag ska åka på vår första gemensamma utlandsresa. Vi ska till Mallorca, hälsa på brorsan och hans Lydie (snart äkta makar) samt deras lilla bebis. För att fatta det kort och med en underdrift: ungarna känner sjuk pepp.

Hornstull, no hay

En annan har inte hunnit känna mycket alls än men väl där kommer det att bli kanon. Det är ju en del annat som ska stökas av först. Lämna tillbaka böcker (försenade som attan, jag är helt värdelös på det det där) till bibblan till exempel. Jag slog på nätet och fann att Hornstulls bibliotek skulle öppna klockan 12 i dag. Perfekt tänkte jag. Men det var ju fel, visade det sig när jag cyklat dit. Jag hade slarvgooglat. Så där stod jag med fyra kostsamma låneböcker i handen som jag verkligen ville lämna tillbaka till det gemensamma. Jag googlade igen. Bokinkast + bibliotek + Stockholm. Två träffar. Två bibliotek i hela Stockholm har fortfarande bokinkast enligt Stockholmsbibliotekens egen hemsida. Gubbängen och Årsta. Jag tog cykeln och körde till 1950-talet. Till socknen där kockarna på Palmyra är matregenterna och där skyltarna är snyggare än på alla andra ställen i stan. Kolla bara på de tre bilderna här ovanför. Så ska skyltar se ut. 

American Psycho 

Biblioteket hade mycket riktigt ett bokinkast men det var nog bara tur att jag kom åt det. För det låg innanför huvudentrén och den var bara öppen för att att jag råkat komma samtidigt som en städare höll på där inne. Men jag kunde slutföra uppdraget, om än efter en betydligt större arbetsinsats än tänkt. Det påminde lite om 80-talsboken American Psycho av Bret Easton Ellis där huvudpersonen tackar nej till en massa sociala sammanhang hela tiden med hänvisning till att han ska lämna tillbaka hyrfilmer. Det är kanske något sådant här han menade. En resa till andra sidan stan där man får snacka sig in bakom en låst dörr och sedan pressa in filmerna en och en i en liten springa i väggen. Ingen lek.

PS. Vilken match Colombia gjorde mot Polen.