Jag kom med tåget och gick bara in i torpet för att lämna ryggsäcken. Helene och barnen väntade nere vid sjön, redo för ett blood moon party, så jag hade bråttom. Jag längtade efter dem. Kvällen var varm och luften stod stilla, svetten klibbade på min rygg. För varje armtag jag tog omslöt mig vattnet med en smekning som för att skölja bort stressen från arbetsveckan. Plötsligt bytte himlen skepnad och drog igen sitt valv med mörka gardiner. Det mullrade. Vi hade hunnit äta maten men det kändes inte värt att invänta grannarna som sagt de skulle sluta upp för månspaningen.
Vi åkte hem till dem istället.
Det var inte helt lätt att se månen. Vi tog alla barn med oss på grusvägen bakom det stora stallet och fick gå långt innan den dök upp.
Men så kom den, strax ovanför skogen i sydost. Som en svagt rosaskimrande cirkel halvt täckt av moln.
