AAA

Egentligen borde jag inte lägga någon mer tid alls på den här bloggen eftersom mitt engagemang går i sådana vågor. Men jag kan inte låta bli att ändra lite saker då och då. Nu har jag skalat ner det som sticker ut till ett minimun för att få känslan så ren och enkel som möjligt. Jag har tänkt mycket på det där senaste tiden, att jag föredrar plattformar med knapphändigt urval av funktioner men där läsbarheten är hög. Då blir det fokus på rätt sak: innehållet. 

Jag måste gå och lägga mig, dagen har varit lång med maratonmöte och imorgon måste jag vara på alerten igen. Det har varit för få sömntimmar hela veckan. Det blir så varje gång jag är gräsänkling, jag går liksom aldrig och lägger mig. Tur det snart är helg. Då blir det några dagars #torplife.

Åsa Lindhagen var miljöpartistiskt socialborgarråd i Stockholm under den rödgröna majoritetens mandatperiod åren 2014-2018. I talarstolen i kommunfullmäktige talade hon ofta med stort engagemang i alla ärenden som rörde barn, flyktingmottagande eller HBTQ-frågor. Min bild är att hon är en high achiever och verkligen vill vara med och bestämma.

I januari 2019 utsågs hon till jämställdhetsminister i Stefan Löfven-regeringen och nu aspirerar hon på ytterligare en mäktig post.

I en artikel på DN Debatt i dag skriver hon att hon kandiderar till att ta över som språkrör för Miljöpartiet efter avgående Isabella Lövin. Och även om Lindhagen lyfter fram klimatarbetet som avgörande så trycker hon ännu mer på det som rör antirasism, demokrati, feminism och internationellt fredsarbete.

Grön Ungdom lär gilla Lindhagen som kandidat. När Aida Badeli, ordförande för det gröna ungdomsförbundet, var med i Aktuellt efter Isabella Lövin lämnat sitt avgångsbesked så tryckte hon hårt på att MP måste svänga åt vänster.

Men frågan är hur stor samsynen kring det egentligen är. Det verkar finnas en parallell diskussion inom MP-kretsar som går ut på att snarare renodla kommunikationen till att handla ännu mer om klimat- och miljöfrågan.

"Analysen internt just nu är att stärka miljöprofilen", som en miljöpartist inom Stockholmspolitiken skrev på Facebook helt nyligen.

Jag tar och sträcker på ryggen lite. Den börjar göra ont efter alla timmar på en stol. Det är den största utmaningen med att jobba hemifrån, att jag sitter sämre och rör mig mindre under dagen. Jag håller envist fast vid morgonpromenader eller löprundor men jag måste röra på mig mer. 

Det om det. Roligare är att min artikel om framtidens äldreboenden och hur de kommer att ritas och byggas har blivit flitigt läst. Jag har också fått gå en heldagsutbildning i ledarskap och det har aldrig hänt förr, så det var lärorikt och kändes lyxigt. 

Jag har fått några idéer också, både att lansera på redaktionen och att agera på själv. 

Roligast av allt är att redaktionens arbete går stadigt framåt. 

Nu tar vi helg.

Ovanstående gjorde mig mycket glad att läsa. Jag blev ännu gladare när jag upptäckte att kvinnan bakom orden, författaren Maja Lundgren, själv har en livaktig blogg. Jag hamnade på den som en följd av att jag läste Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader” om metoo-året och sedan direkt det läste Cissi Wallins bok “Allt som var mitt”. De krokar ju i varandra även om perspektiven är vitt skilda. Det finns en poäng i att läsa båda två. Bilden breddas. 

Tio år före metoo-hösten 2017 kom Maja Lundgrens bok “Myggor och tigrar” som jag aldrig läste då. Den läser jag nu, som en slags tredje och avslutande del i en historia med samma röda tråd. Fast egentligen är det första delen. Som i Star Wars. Flera av de kulturmän (och några kvinnor) som förekommer i både Linderborgs och Wallins böcker är med även här. Läsningen ger en känsla av att tiden står stilla. Och att det är blåsigt på kulturelitens högsta toppar. Och jag inser nu vilket sprängstoff Lundgrens bok är, eller var. Wallins historia gäller ett grovt brott, att hon blivit drogad och våldtagen och blivit traumatiserad av det. Maja Lundgrens historia handlar inte om ett specifikt övergrepp men om misogyni och sexism inom samma intressesfär. Aftonbladet spelar en roll i alla tre böcker. Linderborg och Lundgren är generösa med namn. Wallin nämner inte ett enda fullständigt namn men de flesta är lätta att identifiera. 

Tillbaka till Lundgren. Hennes beskrivning av Arnault har fått mycket uppmärksamhet efter metoo och det är inte konstigt. Jean-Claude Utan Nåd kallar hon honom. Hon är inte enbart negativ i sin bedömning men skriver rakt ut att han tafsar hej vilt och att det finns något sadomasochistiskt över Forum. Den lilla kulturscenen har “underströmmar” och drivs av “snobberi och flickjakt”. I efterhand känns det hela mindre oskyldigt än så. 

Halva boken är kvar. Den är över tio år gammal men känns märkligt aktuell. Jag läser vidare. Kanske är det läge att läsa om Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” sedan.