Hoppade in på TMO:s fotoblogg och blev inspirerad att springa på stigar. Det har varit dåligt med löpning på sistone men idag snörde jag på skorna (ett par Salming som jag aldrig gillat för övrigt). Jag sprang mellan åkrarna mot Backa och tog Rökärrsrundan via Aspen tillbaka. Men istället för att hålla mig på grusvägen efter åsen så tog jag ner på den gamla vägen (går knappt att se att får varit en väg längre) efter Hildurs. Hamnade i rena rama bäverlandet bakom sjön. Fick trippa på både en och två fällda träd för att slippa plumsa fram. Kul! 

Kom fram till stranden till slut och där låg isen kvar i det skugga hörnet. 

Tog mig tillbaka vanliga vägen lite gladare än när jag stack iväg. 

Jag vill egentligen skriva om jobbet. Jag har mycket att säga om det och det upptar mycket av mina tankar. Men det tar emot att göra det här, offentligt. Jag skriver om vårbruket istället. Eller ja, vårbruk är ju verkligen en överdrift. Det handlar snarare om att elda lite gamla löv och pinnar, såga ner några lite gamla stammar i syrenhäcken och sätta ihop studsmattan för säsongen. Det är trevliga sysslor. Och solen har skinit på oss hela dagen. Mamma och pappa kom förbi en sväng och en kompis till tvillingarna. Jag gjorde en skattjakt och Helene hade fixat fina ägg. 

Mina händer känns som sandpapper. 

Mina kläder luktar eldsvåda. 

Imorgon kanske jag springer en sväng. 

Det är fint att vara här. 

Kriget äter sig in i alla tankar. Jag hade tänkt att lämna dem hemma igår när jag åkte ut och städade lite på torpet. Men det blev tvärtom, jag lyssnade på radio och poddar hela dagen och allt handlade om kriget. Det kommer att förändra så mycket. Människor dödas, hem och familjer slåss i spillror och världspolitiken blir en annan. Inrikespolitiken likaså. Det kommer att vara ett före och ett efter. Jag är lyckligt lottad. Jag kunde ta bilen och köra i lugn och ro ut till landet, greja där i några timmar, gå en promenad i solsken över isklädda åkrar och sedan åka hem igen till en samlad familj. Demokratin och den fria världen är något vi aldrig får ta för givet.

Severance på Apple tv+ är bästa serien just nu, skriver Nicholas Wennö i tidningen jag jobbar på. Jag har tittat på de två avsnitt som ligger ute (Apple envisas med ofoget att släppa ett i veckan) och jag gillar. Tonen påminner om den i Devs och plotten kretsar kring ett stort tech-bolag som erbjuder, eller snarare kräver, av vissa anställda med säkerhetsklassade arbetsuppgifter, att operera in ett chip i hjärnan som gör att minnena av deras privata jag försvinner varje gång de går in på jobbet. Och när de stämplar ut igen vid klockan 17 och passerar ”delningsgränsen” så förlorar de minnet av jobbjaget. Det lanseras som det perfekta upplägget för att hitta balans mellan arbete och fritid. Men vem vill självmant glömma en del av sig själv åtta timmar per dygn? Och vad är det egentligen för arbetsuppgifter som utförs inne på det stora företaget Lumon industries? Upplägget har koppling till det verkliga livet. Det är många som ser sitt jobbjag och sitt privata jag som delvis olika saker. Jag har haft perioder när det varit i stort samma sak och blandats ihop hej vilt, men också varit med om det andra, när det finns ett visst mått av att spela teater på jobbet. Om du inte är glad och peppad på dagens uppgifter: tvinga dig att le. Det behöver ju bara hålla i en sisådär åtta timmar. Fake it til you make it, som det heter. I Severance krävs det visserligen ett oåterkalleligt kirurgiskt ingrepp, men efter det är det slut på allt fejkande. Det går automatiskt att ta av och på arbetsmasken. 

Jag tror att ovanligt många kan relatera till den här historien. I synnerhet just nu när alla är på väg tillbaka till kontorslandskapen och börjar ifrågasätta livspusslet, säger seriens regissör Ben Stiller i en intervju i DN.

Jag tror han har rätt.