Jag har begått swimrun-träning idag och känner mig trött på ett helt nytt sätt. Min team-kamrat Daniel plockade med mig in till Katrineholm där arrangörerna av Katrineholm Swimrun kör gratisträningar inför tävlingsloppet den 6 augusti. Idag var det träning på den riktiga banan. Hela banan!
11 kilometer totalt varav 1,2 kilometer simning. Och jag klarade det! Jag till och med crawlade hela vägen (med undantag för några få simtag bröstsim då jag behövde vila). Det är en bedrift jag är mycket stolt över.
Som Helene frankt konstaterade, "men du kan ju knappt simma (crawla)!"
Jag har inte tänkt så mycket på det men egentligen är det ju så. Jag har aldrig lärt mig ordentligt frisim. Jag är en helt oerfaren crawlare. Jag övar alltid en bit varje gång jag är vid sjön och badar men det blir ju inga sträckor att tala om. Dagens träning var därför mycket nyttig. Och i efterhand har den trots allt stärkt mitt självförtroende istället för att skjuta det i sank (tack och lov). Men på första simsträckan var det andra tankar som snurrade i mitt huvud. Efter att ha sprungit en kort bit kom första simningen. Kanske 300 meter. Jag hoppade i och satte igång. Efter kanske 100 meter undrade jag vafan jag gett mig in på. Jag crawlade på bäst jag kunde. Andas kan jag och konditionen är helt okej men orken i armarna! Not so much. Jag flåsade och var helt orytmisk.
(Tyvärr är det nästintill nödvändigt att crawla eftersom man har skor på sig och det är märkligt svårt att simma bröstsim med dojor. Testa så känner du själv).
"Det här är ju längre än jag någonsin crawlat och vi har knappt börjat. Hur har jag kunnat få för mig att jag kan det här? Vafan har jag gett mig in på", tänkte jag och såg bilder i huvudet av min sjunkande kropp.
Men jag bet ihop och yxade på med min usla armteknik och guppande fötter. Snett simmade jag också vilket gjorde sträckan extra lång. Men jag kom upp på andra sidan.
Daniel såg oberörd ut, gav mig några uppmuntrande ord och så sprang vi igen. Övriga deltagare verkade minst lika vana som han.
Efter en stund sa han: "Strax kommer den längsta simningen. Den är typ 400 meter".
! ! !
Ännu längre!
Jag hade ju knappt klarat den kortare.
Men det gick faktiskt. Jag crawlade hela sträckan igen (med några få undantag) och den här gången kände jag mig lugnare trots att det var längre. Det sög i armarna men jag kopplade på pannbenet och gnetade på. Det kan inte ha varit snyggt och det gick inte fort men jag kom inte på något sätt pinsamt långt efter.
Och sedan rullade det på. Jag lärde mig att det finns en poäng med simglasögon (vilket jag inte har några) och att frisim gör en matt i överkroppen på ett sätt jag inte känt på länge.
Löpning i våtdräkt var lättare än jag trott och skoskav klarade jag mig utan.
Hela banan tog en och en halv timme.
Nu är jag sjuuukt trött i kroppen men glad och pigg i sinnet. Katrineholm Swimrun blir ett äventyr som heter duga och jag är glad att få vara i team med Daniel.
Positivt är också att jag aldrig känt mig mer intresserad av att lära mig simma ordentligt som nu.
Team Pepparkällan & Rökärr är igång!
