Det var skönt i vattnet och det var lugn i själen. Jag stannar lite vid det.

Det har gått två veckor sedan jag bloggade sist. Då var det några dagar kvar på semestern och jag var i Småland och klippte en häck.

Sedan dess har jag börjar jobba igen, ungarna är tillbaka i skolan och det vardagliga livet har rullat på i typ en vecka.

Det känns som det var längesedan jag var i Småland.

Tiden är märklig. Som en mystisk resväska. Varje dag fyller man den med saker där varje enskilt pryl har en konstig form vilket gör det svårt att stänga den. När locket väl är på ställer man in den i ett förråd – där det redan står tusentals likadana väskor i samma färg. Det går knappt att minnas vad man fyllde den senaste med. Innan man sätter igång dock kan det ofta kännas omöjligt. ”Inte en chans att jag får ner allt det där.”

Jag hade faktiskt en plan när jag hämtade barnen på skolan i dag. Gå hem och sätta fart på en gryta för att sedan springa ner till Årstaviken och ta ett dopp. Efteråt: hem till färdig middag. 

Och tänk. Det blev som jag planerat. Det var skönt i vattnet, barnen var glada (de fick till och med sig en kompis) och det var lugn i själen.

Jag stannar lite vid det. 


Klippte en häck i Småland och fyndade en boxartröja



För några dagar sedan fick jag en sådan där minnesbild på Facebook. Det var en selfie. Jag stod på svärmors tomt med en häcksax i handen. Idag gjorde samma sak. Det blev bra den här gången också. Och jag fick typ ett träningspass. Testa att stå på en stege och sträcka fram en elektrisk såg på raka armar och sedan göra en svepande rörelse. Det tar i axlarna kan jag säga. 
De fick jobba lite mer när jag tog ungarna ner till stranden. Vattnet var rekordvarmt så jag passade på att simma en bit. 
En ny tröja har jag skaffat också. En gammal härlig Everlast-tisha. Boxarmärket. Den kostade 10 kronor på Röda Korsets loppis. That's what I call a fynd. 
Imorgon drar jag och Helene till Stockholm. 
På måndag börjar det vanliga igen.  

Så var KK-Joggen – eller tack igen för draghjälpen Dala



Jag och master coach Daniel "Dala" Eriksson.  

Mattias och master coach Daniel "Dala" Eriksson. 

Tobbe. 

Malin. 

Plats 70. Observera lagnamnet. 

En av årets största begivenheter i Katrineholm heter KK-Joggen. En folkfest på stan mitt i Katrineholms-Veckan. Den här grejen var helt ointressant för mig som ung, jag menar fullkomligt ointressant. Men idag är det en helt rimlig grej att gilla. Eftersom jag som vuxen kommit att gilla att springa. 
Jag hade tänkt skippa loppet i år men eftersom vi inte lämnar torpet förrän imorgon efter frukost så tänkte jag om. 

KK-Joggen är en kvartsmara (10,549 km) och jag kom in på plats 70 på tiden 44.44. 
Det blev en mycket jobbig upplevelse. Första halvan av loppet var kul, resten en pina. Eftersom jag inte springer med egen klocka brukar jag förlita mig på kilometerskyltarna. Det är 7 kilometer kvar. Springer jag för fort? Det är bara två kilometer kvar. Borde jag öka tempot? Så där brukar jag hålla på. 

Idag såg jag inte en enda kilometer skylt under hela loppet. Det gjorde det extra svårt. Särskilt eftersom starten gick i ett rasande tempo. Efter typ halva loppet var jag rejält stum i benen. Lyckligtvis fanns Rasmus Oderud aka "Skyltmannen" längs banan och gjorde vad han kunde för att heja på. SVETT ÄR RÄTT stod det den här gången. Jag fick feeling och skrek tillbaka: "Skylta snabbare! Skylta snabbare!" Andra gången jag såg honom började han springa bredvid och tjoa allt vad kunde. Tack för det Rasmus, det behövdes. 

Den verkliga räddningen stod dock min teammate från i söndags för. Jag hörde honom komma ifatt mig vid cirka åtta kilometer (han hade klocka) och sedan var han vänlig nog att lägga sig bredvid mig och peppa mig att hålla farten trots att jag var rejält jävla trött. Jag fattar att han är en omtyckt coach och tränare. "Spring vidare du, jag pallar inte", flåsade jag. Men Dala bara "nej kom igen nu, du klarar det, kämpa på, det här är bra fart, vi kommer in under 45". Och det gjorde vi. På upploppet låg Dala strax efter mig men jag hade inte mage att springa i mål före honom så precis före mållinjen stannade jag upp och släppte förbi honom. Hon kom på plats 69 och plats 70. 
Tack för hjälpen Dala! Det var en stor lycka att komma fram. 

Före, under och efter loppet såg jag en hel del kända ansikten. Jenny från klassen på gymnasiet är numera ambulanssjukvårdare. Lars, vår lärare i samhällskunskap, stod i målfållan och delade ut bananpåsar helt utan entusiasm. Han kände varken igen mig eller Dala. Anette såg jag i publiken, liksom Anna, Marvin, Hanna, Jenny A och kommunalrådet Göran Dahlström. Evelina och Andreas såg jag också, med en massa barn i släptåg. 
Jag hälsade på massor av folk som var med på Katrineholm Swimrun och i målfållan träffade jag Tobbe, Mattias, Roger och Malin. 
Stjärnkocken Tommy Myllymäki slog mig med exakt 30 sekunder. 

Tack för den här gången. Nu ska jag hem och träna inför Lidingöloppet. 

Långa blogginlägget om dagens swimrun (och en massa bilder)


Jag har redan skrivit en massa på Facebook och Instagram om dagens Katrineholm Swimrun så om du känner att du fått veta vad du vill veta redan, sluta läs nu. Här går jag djupare in på saken och sätter lite fler ord på upplevelsen. 
Det har varit en fantastisk rolig dag. När jag skriver det här har jag ett sådant där skönt "surr" i kroppen som alla som tagit i ordentligt någon gång känner igen. Surret sitter inte bara i benen som efter löpning utan i hela kroppen. Kanske allra mest i axlar och armar. 
Jag har aldrig simmat så mycket crawl på så kort tid som idag. Min lagkamrat Daniel "Dala" Eriksson och jag sa till varandra en stund före start att vi inte skulle sikta på placering utan bara gå in för att ha kul. Det var på allvar, men kom att ändra sig lite under själva loppet. Bara någon minut innan start sa Dala att vi åtminstone borde ställa oss i främre delen av klungan eftersom vi är hyfsade löpare båda två – och loppet börjar med löpning en bit. 
Sagt och gjort. Starten gick och vi satte fart. Kroppen kändes seg som kola. Jag sa inget men usch vad det var surt att springa. Jag fick kämpa mentalt för att hålla jämna steg. 

Sedan var det dags för första simningen. 

Efter att ha träningssprungit banan en gång för två veckor sedan ungefär (min första kontakt med swimrun någonsin) har jag tränat på att kunna crawla längre sträckor när tillfälle har givits. Jag har inte besökt någon simhall eller så utan passat på när jag ändå varit nere med ungarna vid sjön. Det har glädjande nog gjort skillnad. 

Första simningen gick betydligt bättre än sist. Jag fick inte panik, kunde andas och tack vare mina nya simglasögon kunde jag både hålla koll på min lagkamrat och se vart jag skulle. Jag hade en näsklämma också. Det var en jäkla tur att den inte var viktigt för mig. Efter halva första simningen fick Dala (som har stort behov av näsklämma) en spark i ansiktet och tappade sin. Jag sträckte honom min och vi kunde köra på. En väldig massa folk simmade om oss där i vattnet men efter en kort stunds löpning igen visade det sig att vi låg trea! Hur det gått till fattade jag aldrig riktigt. Vi hade sprungit om en del par men aldrig att jag trodde att vi skulle ha hamnat så långt fram. 

Nu hade mina ben också vaknat och löpningen kändes bättre. Dala satte fart och jag hängde på – nu utan större problem. 
"Vi håller 4.30-tempo", sa Dala efter att ha kollat på klockan och jag tyckte det var sjukt snabbt. 

Andra simningen var den längsta, cirka 360 meter (den sträckan simmar man två gånger) och gick precis som på träningen bättre än den första. Det måste vara något med att man hittat någon slags känsla. Jag hann tänka under själva simningen att "det här går ju bra, det är kul". För att aldrig ha tränat ihop (mer än den där enda gången) så var jag och Dala väldigt synkade. Jag fick en kick av att ta tre simtag, andas åt vänster, ta tre simtag ändas åt höger – och få se honom i jämnhöjd mata på i samma tempo. Vi blev omsimmade men vad gjorde det när det kändes så där. Och som Dala skrev på Instagram: det vi tappade på simningen tog vi igen på löpningen. 


Känslan av att springa om flera par en bra bit in i tävlingen vägde upp känslan av att ha blivit omsimmade. Samma sak hände flera gånger. 


Vi tappade en placering och slutade som fyra! Av totalt 43 startande. Strategin att gå in och ha kul var helt rätt. Sedan skadar det inte att det händer något i oss båda när man får på sig ett nummer. 
Vi hade också ett otroligt stöd längs banan. Dala är en riktigt lokalkändis i träningskretsar och i vart och vartannat skogsparti stod folk och hejade. Och mitt eget tjatande inför loppet här på bloggen och på Facebook lockade till min stora glädje hit Kjerstin och Rolf från Västerås. Mamma och pappa var också på plats liksom Helene och barnen. 
Tack även till Mattias, Jenny, Malin, Sandra och alla andra som hejade och tog bilder. 

Det är en otroligt skön känsla att ha tagit i ordentligt och lyckats prestera något man inte trodde var möjligt. Varma applåder till arrangörerna för att ha skapat ett proffsigt kul och vänligt lopp!

Massor av fler bilder här! Bland annat en på mig och Dala precis vid målgången.