Det slog mig idag när jag gick till återvinningen att det blivit en söndagsgrej. Efter frukosten, man börjar stöka och rensa lite i hemmet och hittar tre fyra undanstoppade kassar med återvinning på balkongen. Vid station ett kvarter bort står tre andra personer och gör samma sak. En ritual. Kanske inte lika krävande som dåtidens påtvingade gudstjänst, oavsett väder, men i många fall inte särskilt mycket roligare. Det fanns en politiker i Stockholms kommunfullmäktige, en centerpartist från Bromma, som en gång sa i talarstolen att det ska vara som en fest att gå till återvinningsstationen. Jag började tänka på henne och hennes vision när jag stod där och bucklade till flingpaket för att få in dem i den gröna containern. Vi har en bit kvar om en säger.
Vi var en heldag på Rönneberga på Lidingö med jobbet igår.
Det var en bra dag. Programmet var hårt inriktat på att enbart handla om redaktionellt arbete och det blev en hit. Mycket givande diskussioner som resulterade i konkreta förslag och förbättringsåtgärder.
Att avsluta allt med bad, relax och middag gjorde pricken över i.
Jag var i Stadshuset idag med min kollega Patrik. Vi var där för att bevaka inledningen på den två dagar långa (två dagar långa!) budgetdebatten. Det finns mycket att säga om upplägget och om bristande medborgarvärde i samband med detta men nu ska jag lyfta fram en annan sak. Det fina med inledningen av budgetdebatten är att ALLA partier ostört får fem minuter på sig att berätta om sina visioner och mål för Stockholm. Även om det inte ger en heltäckande bild om vad de olika partierna vill och inte vill så tydliggör det vissa skillnader och likheter och redovisar vilken huvudinriktning partierna har. Om man bara ska gå på en debatt i kommunfullmäktige per år så är det den här du ska välja. Dock är det omöjligt för en vanligt arbetande människa att ta del av debatten som helhet. Den brukar pågå i ungefär 12 timmar i sträck, två dagar i rad. Ofantligt lång tid. Och kommer det åhörare måste de vara knäpptysta. De får inte klappa i händerna eller på andra sätt (med skyltar exempelvis) visa vad de tycker. Här är det politikerord mot politikerord som gäller. Frågestund existerar ej.
När vi vaknade på lördagsmorgonen var det 12 grader i sovrummet. Men sedan blev det gradvis bättre och när det var dags att åka hem söndag eftermiddag var det perfekt.
Det här utrymmet är reklamfritt. Och det är bara jag som styr vad som ska finnas här. Det är en bra känsla. Som om att ha en egen liten vrå. Till skillnad från sociala medier är det här ett ställe som bygger på envägskommunikation. Jag skriver någonting som du läser. Du är välkommen att skriva kommentarer men de kommer att hamna längst ner, under den här texten. Inte komma i en tråd som på Twitter eller Facebook och ramla in i vänners eller bekantas flöden.
Jag har inte skrivit så mycket på sistone och jag tror det hänger ihop med det statiska här. Bloggen pockar inte på uppmärksamhet. Och inte läsarna heller. För det finns typ inga. Ändå gillar jag den här ytan. Jag tycker om att tänka på hur du som läser det här just nu upplever det jag skriver. Jag tänker att du förmodligen läser det här i en smartphone. Förmodligen lite halvliggande eller kanske lätt framåtlutad lite emellan två andra saker du borde göra. Mycket talar för att vi känner varandra.
När jag skriver det här ligger jag på rygg i en soffa i ett torp i västra Sörmland. Det brinner i kakelugnen och en lufttorkare surrar lätt. På sängen intill ligger min fru och läser Ferrante.
Jag är lite dåsig. Har i snart en halvtimme tänkt att jag också ska lägga mig på sängen och läsa Ferrante. Jag är på bok tre och den är fantastisk. Ändå kommer jag mig inte för. Det tar emot att börja läsa just nu. Det är för att jag har svårt att koppla av. I sådana lägen fastnar jag mycket lättare i intetsägande flöden på sociala medier. Eller i pajiga serier på Netflix. Som Flaked. En rakt igenom tunn och lökig serie om en före detta alkoholist och AA-missionär som cyklar runt i Venice, pratar fattig dialog med andra före detta alkisar och som med truliga hundögon går runt och är skön kille omgiven av stereotypa kvinnoroller. Det tittade jag på så sent som igår. Det har inte gjort mig till vare sig en klokare eller gladare person men jag kunde försvinna in i nuet en liten stund, helt utan motstånd.
Det är inte bra. Jag måste resa mig och läsa Ferrante. Eller prata med min fru. Eller bara skriva något annat med mer substans. Nu när du ändå är här också läser.
Du får förlåta mig. Men vissa gånger blir det inte bättre än så här. Kanske jag ska ta in lite hjälp. Kanske borde jag intervjua någon och skriva om det?
Kanske borde jag formulera ett tema för mig själv och hålla mig till det en vecka eller månad i taget och sedan byta. För att se om det sätter igång några nya tankar.
Ibland behövs tydliga ramar för att känna frihet.
@ajennische