aaa

Ni vet hur det är när man haft grejer att styra med som inte är jobb. Kanske flera saker som tar kraft och engagemang på ganska kort tid. Det kan vara roliga saker som ger energi men det tar också energi. Man blir trött helt enkelt. En avgörande ingrediens för den där trötthetskänslan stavas barn. Barn som är lediga kommer ur gängorna. Läs våra barn här, jag känner inte dina barn. Och när våra barn kommer ur gängorna och inte har rutiner att förhålla sig till börjar de bråka med varandra – eftersom de plötsligt måste förhålla sig till varandra under betydligt fler timmar under dygnet än förut. Det är som för vuxna. Aldrig har man så mycket tid för varandra som när man är ledig och det är inte alltid det är bara gött. Men man lär sig saker och i det långa loppet är det såklart värdefullt. Men det här med barnen, ja de lär sig väl också någon gång men herregud vad tålamod det kräver. Man får ta vara på de där korta stunderna av balans. Jag har svårt för det ordet, det andas självhjälpsbok, men det är ibland ganska träffande. Idag hände det på Max i Eskilstuna. Vi hade stannat på väg till Stockholm för att handla en resväska inför den stundande trippen söderut och det gick tyvärr inte att hoppa över lunch den här dagen heller. Så det blev burgare. När alla ätit färdigt och barnen rört sig från uteserveringen till den lilla lekplatsen som varje vägkrog med självaktning har, det var exakt då det hände. Just det här Max-haket hade slagit på stort och byggt en ovanligt lång rörrutschbana. Tvillingarna gastade och åkte, storebror stod intill och trackade dem för att de gastade och åkte. Helene hade gått in för att gå på toa eller något och jag blev ensam kvar vid bordet och de tomma brickorna. Små sparvar hoppade fram för att picka i sig smulor, ur högtalarna strömmade en gammal listlåt och då och då stannade en bil ur vilken det vällde ut glada och bakfulla gäng med unga vuxna. Över alla fåglar och människor och bilar lyste solen. Just där, just då var allt i balans. Det gick ju snabbt över såklart. Men jag tog tillvara på det!

@ajennische

Första lasset till tippen för den här sommaren är avklarat. Det är märkligt hur det kan fyllas på med så mycket bråte och skit att det går att åka till tippen med släp varje år. Pappa hade lånat en kärra och var schysst och svängde förbi. När jag ändå var igång städade jag ut verkstan. Det var längesedan där var så rent. 

En seger i det lilla. Få iväg alla tre barn på cykeltur till affären för att handla mat och köpa glass. Ett fasligt gnäll om jobbigt och motvind men JAG VANN pic.twitter.com/c2AqgE9A6g

— Andreas Jennische (@ajennische) June 19, 2018

Helene jobbar och jag håller ställningarna på torpet. Alla barn sov länge och för den äldsta flöt frukost ihop med lunch. Jag invigde häcksaxen jag fick i födelsedagspresent genom att klippa ner halva nyponslyt på baksidan och trots att jag bar handskar ömmar mina händer av taggarna. Man kan redan se fälten bättre och imorgon ska jag fortsätta. 

VM-bibel i papper

Det har blåst hela dagen och cykelturen till affären som jag tvingade iväg barnen på blev en övning i konsten att hantera motvind. För barnen alltså. Jag har självklart inte problem med motvind. Lagat mat har jag ju också gjort. Restfest till lunch och quornwok med nudlar till middag. En rabarberpaj drog jag ihop också när jag ändå var igång. Och det här med fotbolls-VM är ju faktiskt kul. Jag bryr mig ju inte ett dugg om fotboll i vanliga fall men det är något med VM som är svårt att inte gilla. Ungarna är otippat pepp. Jag köpte Aftonbladets VM-bibel i affären och åtminstone dottern har suttit och läst i den. Man ska ta tillvara på alla öppningar för läsning. Igår såg vi Sverige-matchen och i dag kollade vi på Ryssland-Egypten. Med en Ipad på köksbordet och en sladd till den gamla stereon så blev det riktigt bra VM-tryck i köket. Ljudet av storfotboll är egentligen bättre än bilderna. Det är som ljudet av vinterstudion, det ger bra vibrationer som Marky Mark and the funky bunch skulle ha sjungit på 90-talet. Det är ljud som associeras med problemfria saker. Lättsamhet, förnöjsamhet, ledighet. En stunds verklighetsflykt.  

Hagi och Lupu

Min kollega Christoffer skrev en träffande krönika om hur det svenska folket inte kan sluta tjata om VM 1994 i förra veckan. Jag har starkare minnen av VM 1990. Jag var tolv år och hade av en slump fått ett sådant där album som man klistrade in samlarbilder i. Jag minns inte av vem. Kanske mamma fick ett infall. Hur som helst, ingen i vår familj hade ett fotbollsintresse men de där korten gjorde att någonting inom mig växte. Det blev en helt annan sak att titta på ett Rumänien som spelade när man råkade ha både Hagi och Lupu i sitt album. Eller Colombia, med målvakten René Higuita. Det var jag, brorsan och min kompis Dala som höll på mest med det där som jag minns det. Vi köpte kort, tittade på matcherna och gick ut och spelade fotboll. Ingen av oss tränade på allvar. Dala kom att göra det först senare tror jag. Det var spontanfotboll på gräsmattan med hemmasnickrade mål. Brorsan var grym i målet. Kastade sig dödsföraktande åt alla håll. Jag var inte särskilt bra överhuvudtaget men det gjorde inget. Dala var bäst. 

Mina barn har inga samlarbilder, men kanske en VM-bibel och gemensamt Ipad-tittade på några fotbollsmatcher i köket på torpet 2018 bli till sådana där minnen som aldrig går ur.

Jag har tagit en massa fina bilder på barnen idag som jag inte tänker publicera men som visar hur mycket glädje det funnits idag. Tvillingarnas födelsedag. Nio år har gått sedan de kom till världen och inte en dag har gått sedan dess utan att de dragit i mitt hjärta, gjort mig vansinnig och hisnande glad. Jag går och lägger mig varm i sinnet.

@ajennische