Innergården vid Stockholmsverken på Rosenlundsgatan. Det ska hände grejer här framöver i form av fler publika verksamheter. Det är en fantastiskt fin plats så det kan säkert bli bra.
Periodvis springer jag till jobbet. Det är en sträcka på cirka 6 kilometer. Ingen lång bit men tillräckligt för att jag ska bli både svettig och irriterad på min svaghet. Alltså bra. Jag hinner beta av den samt ta en dusch på jobbet innan jag behöver vara fit for work – utan att gå upp tidigare än vanligt. Upplägget är utmärkt. Ändå orkar jag bara några dagar i stöten innan jag tröttnar. Och det har inte med själva löpningen att göra utan med logistiken runtomkring.
Det är ett aber att behöva springa med dator och kläder och lunchlåda på ryggen till exempel. Och det är ett aber att behöva åka SL på hemvägen eftersom det alltid gör att blir sen hem.
Jag skulle kunna i lunchlådan och jag skulle kunna tvinga mig att springa även på hemvägen, men jag vill spara pengar och det tar emot att byta om en gång till. Jag vet att det är slött och ett dåligt argument men det är det bästa jag har. (Samt argumentet att det är föga njutbart att på hemvägen behöva hoppa in i en affär för att handla mat dyngsvettig och stressad. Händer inte varje gång att jag måste handla på vägen hem men det händer, det händer.)
Allt skulle vara lättare om jag inte varje dag jobbade in i det sista. Jag jobbar verkligen fram till den sekund jag jag skulle kunna tvinga mig att springa även på hemvägen men det tar emot att byta om en gång till. Allt skulle vara bättre om jag inte jobbade fram till sista sekunden innan jag måste gå för att inte bli för sen hem till barnen. Om jag avbröt en stund innan och i lugn och ro bytte om för att sedan jogga hem igen (det bästa sättet att skaka av sig arbetsdagen för övrigt) skulle allt vara lättare.
Det är ett aber att behöva springa med dator och kläder och lunchlåda på ryggen till exempel. Och det är ett aber att behöva åka SL på hemvägen eftersom det alltid gör att blir sen hem.
Jag skulle kunna i lunchlådan och jag skulle kunna tvinga mig att springa även på hemvägen, men jag vill spara pengar och det tar emot att byta om en gång till. Jag vet att det är slött och ett dåligt argument men det är det bästa jag har. (Samt argumentet att det är föga njutbart att på hemvägen behöva hoppa in i en affär för att handla mat dyngsvettig och stressad. Händer inte varje gång att jag måste handla på vägen hem men det händer, det händer.)
Allt skulle vara lättare om jag inte varje dag jobbade in i det sista. Jag jobbar verkligen fram till den sekund jag jag skulle kunna tvinga mig att springa även på hemvägen men det tar emot att byta om en gång till. Allt skulle vara bättre om jag inte jobbade fram till sista sekunden innan jag måste gå för att inte bli för sen hem till barnen. Om jag avbröt en stund innan och i lugn och ro bytte om för att sedan jogga hem igen (det bästa sättet att skaka av sig arbetsdagen för övrigt) skulle allt vara lättare.
Jag får öva på det.
Kom gärna med tips på hur ni gör för att få rutin på löpningen till och från jobbet.
@ajennische
Fick höra Bon Jovi på radio idag. De spelade You give love a bad name. En av mina favoritlåtar genom tiderna. Jag har sjungit den på karaoke flera gånger med jobbarkompisar och jag har skämtat högt om hur jag som barn sjöng totalt fel text. Shattela-ha änd jår to blejm ju kan looow a bad gejm.
Varje gång jag hör den blir jag glad. Men jag blev störst på programledaren som kallade Bon Jovi för ”den här killen”. Bon Jovi är ett band och det är fel att reducera det till enbart Jon Bon Jovi. Ritchie Sambora och Tico Torres till exempel har varit med och skrivit flera låtar.
Johan från Farsta
Det var Johan från Farsta som introducerade Bon Jovi för mig i slutet på åttiotalet. Slippery when wet hade kommit och jag, brorsan, Johan och hans brorsa luftspelade hela skivan hemma i vardagsrummet. Vi brukade tjafsa om huruvida det var en bas eller keyboard eller gitarr som gjorde det coola ljudet i början på Livin on a prayer. Jag är fortfarande osäker.
Jag lyckades övertala den stora sonen till ett bad (kallt så det sjöng i benen) och hela stunden där vid sjön vad en sådan bra familjestund när alla var närvarande och med på grejen.
Vi käkade picknick, vandrade cirka 3,5 kilometer runt hela sjön och sedan fikade vi Gunsans hembakta mandelkubb. Herrejävlar vad gott.
Glada kom vi hem till huset igen. Fyllda av skogens energi.