Oh yeah! Bra fångat Sacharias! #häftifreda
Posted by Andreas Jennische on Thursday, April 13, 2017
Man gör vad man man för att peppa upp sig själv efter en sådan här långhelg som är slut.
Filmade gjorde Sacharias the almighty.
Och en gammal kyrkogård
Jag och dotter trotsade äckligt snöblandat regn och tog en promenad. Vi såg inget av större intresse men sjön låg där den skulle och humöret var på topp.
Trädgårdsarbete, en springrunda i skogen, fix med ungarna i verkstan och en massa god mat och fika. Det är fint att hänga hos Gunsan i Småland. Ledigheten har börjat bra. Och huvudvärken från helvetet som jag vaknade med gav efter till slut.
Både igår (på tåget hit) och idag (när jag sprang) har jag använt en gammal iPod som jag hittat i vårt grovsoprum. Jag ägnade en lång stund häromkvällen för att lägga över några mer eller mindre välvalda album på den. Det var skitkrångligt! ITunes måste vara ett av världens minst användarvänlig program. Men till slut lyckades jag och det var värt besväret. Av någon anledning har det begränsade urvalet gjort att jag faktiskt lyssnat på musik. Istället för att öppna Spotify och bli lamslagen av miljoner låtar, band och album --> snurra på hjulet bland femton-tjugo plattor. Att springa med en iPod är dessutom lättare och man slipper ett sådant där sorgeband på överarmen.
Vi får ser hur länge det håller i sig men just idag = iPod FTW!
Vad jag lyssnat på?
Iggy Pop, Bathory, Have Heart, Watain, Slayer, AC/DC, The Boys, Angry Samoans, Born Against...
Bra skit alltså.
###
Jag hittade en täljkniv och en bit trä i Gunsans verkstad och fick feeling. En smörkniv är under tillverkning.
Några dagar ledigt. Hela kroppen skriker efter det. Och huvudet.
Det har varit en märklig vecka. Det har känts hos alla på jobbet att något inte varit som vanligt. Attentatet på Drottninggatan för en vecka sedan har orsakat en mental baksmälla. Det var flera av mina kolleger som uttryckte känslan med just ordet baksmälla. Jag har känt mig långsam. Livet har rullat på och allt sådant men det är som om någon fyllt en osynlig påse med lika osynlig bomull och tryckt ner den över huvudet på mig. Och där hade den suttit, i vägen, som ett dämpande filter. Eller kanske som ett skyddade skal.
Både och möjligen.
Tåget har precis lämnat Linköping. För så där 22-23 år sedan var jag här ofta. Inte varje helg men kanske varannan eller var tredje. Det är längesedan.
Det var på den tiden då Hultsfredsfestivalen lockade över 30000 personer.
Ibland undrar jag vad som hänt med alla som jag umgicks med då. Alla de där personerna som alltid var med men som man kanske egentligen inte umgicks med.
Förstå att ha en sådan reunion istället för alla klassåterträffar.
"Alla som brukade hänga hemma hos Alexandra runt 94-95 – nu träffas vi igen!"