När alla tröttnat stannade jag kvar själv en stund och lyssnade på Lana del Rey



Sol, regn, sol, regn. Det har varit en dag som gjort för att hänga på logen. Jag tog med mig ungarna. Vi spelade rundpingis (en grät och blev arg hela tiden och en var inte med alls) och det var kul en stund. Lite dart körde vi också. Och så lyssnade vi på musik. Lillsonen fick välja. Det blev Beyoncé som vanligt. 
När alla tröttnat stannade jag kvar själv en stund och lyssnade på Lana del Rey och kollade på regnet. 

Sedan kom Helene hem från en dag med ärenden i Stockholm. Hon hade bytt mina swimrun-brillor! 
Apropå det så har jag hittat en podcast som heter Swimrunpodden. Jag blev mycket entusiastisk och lyssnade igenom ett par avsnitt direkt. Tyvärr lämnar den mer att önska. De intervjuade får ingen vettig introduktion och för en novis för mig fattar jag inte alls varför jag ska intressera mig för gästen. Men Anneli Ståhl, en av två värdar, lyssnar jag gärna på. Hon har gått från att vara drogmissbrukare och svårt sjuk (helt ointresserad av träning långt upp i vuxen ålder) till att bli en ultralöpare och swimrunfantast. Hon har humor och en skön inställning till träningen. Ett tips för dig som tycker det låter lite spännande är att gå direkt på avsnitt 10 som du hittar på länk här:


Frisimmet går framåt men helv*** vilka usla glasögon jag köpt

Katrineholm Swimrun närmar sig. Jag har gjort en investering i ett par bekväma simglasögon för att slippa något av följande alternativ på söndag: 1. Tävla utan kontaktlinser. Okej i vattnet men livsfarligt under löpning i skogen. Brillor är inte att tänka på ety de inte går att förvara på bra sätt under simningen. 2. Tävla med kontaktlinser. Tvingar mig att typ blunda under simningen för att inte tappa dem.

Min beställning via Trispot.se kom idag och jag drog ner till sjön för att testa dem. Jag var mycket peppad. Men vad händer!? Innan jag ens hunnit få på mig glajjorna ordentligt så spricker ena fästet och ett av glasen trillar ur! Värdelöst skit säger jag. Måste ha fått ett måndagsexemplar. Efter det var jag så uppeldad att jag simmade tre gånger från klipporna in till stranden i ett streck. Med kontaktlinserna i. Det kanske är 250-300 meter ungefär. Jag sprang med våtdräkt ut på klipporna, hoppade i med skor och allt och simmade in till land. Det gick skitbra – trots att jag blundade mest hela tiden. Jag frisimmade hela tiden, utan att behöva ta ett enda bröstsimtag. Om jag bara hinner få tag på ett par nya brillor till söndag så kommer allt att kännas helt okej.

PS Jag finns också på Snapchat och Instagram: a_jennische

"Så här långt har jag aldrig crawlat förut – vad är det jag gett mig in på?"

Jag har begått swimrun-träning idag och känner mig trött på ett helt nytt sätt. Min team-kamrat Daniel plockade med mig in till Katrineholm där arrangörerna av Katrineholm Swimrun kör gratisträningar inför tävlingsloppet den 6 augusti. Idag var det träning på den riktiga banan. Hela banan! 11 kilometer totalt varav 1,2 kilometer simning. Och jag klarade det! Jag till och med crawlade hela vägen (med undantag för några få simtag bröstsim då jag behövde vila). Det är en bedrift jag är mycket stolt över. Som Helene frankt konstaterade, "men du kan ju knappt simma (crawla)!" Jag har inte tänkt så mycket på det men egentligen är det ju så. Jag har aldrig lärt mig ordentligt frisim. Jag är en helt oerfaren crawlare. Jag övar alltid en bit varje gång jag är vid sjön och badar men det blir ju inga sträckor att tala om. Dagens träning var därför mycket nyttig. Och i efterhand har den trots allt stärkt mitt självförtroende istället för att skjuta det i sank (tack och lov). Men på första simsträckan var det andra tankar som snurrade i mitt huvud. Efter att ha sprungit en kort bit kom första simningen. Kanske 300 meter. Jag hoppade i och satte igång. Efter kanske 100 meter undrade jag vafan jag gett mig in på. Jag crawlade på bäst jag kunde. Andas kan jag och konditionen är helt okej men orken i armarna! Not so much. Jag flåsade och var helt orytmisk. (Tyvärr är det nästintill nödvändigt att crawla eftersom man har skor på sig och det är märkligt svårt att simma bröstsim med dojor. Testa så känner du själv). 

"Det här är ju längre än jag någonsin crawlat och vi har knappt börjat. Hur har jag kunnat få för mig att jag kan det här? Vafan har jag gett mig in på", tänkte jag och såg bilder i huvudet av min sjunkande kropp. 

 Men jag bet ihop och yxade på med min usla armteknik och guppande fötter. Snett simmade jag också vilket gjorde sträckan extra lång. Men jag kom upp på andra sidan. Daniel såg oberörd ut, gav mig några uppmuntrande ord och så sprang vi igen. Övriga deltagare verkade minst lika vana som han. Efter en stund sa han: "Strax kommer den längsta simningen. Den är typ 400 meter".

 ! ! ! 

Ännu längre! 

Jag hade ju knappt klarat den kortare. 

Men det gick faktiskt. Jag crawlade hela sträckan igen (med några få undantag) och den här gången kände jag mig lugnare trots att det var längre. Det sög i armarna men jag kopplade på pannbenet och gnetade på. Det kan inte ha varit snyggt och det gick inte fort men jag kom inte på något sätt pinsamt långt efter. Och sedan rullade det på. Jag lärde mig att det finns en poäng med simglasögon (vilket jag inte har några) och att frisim gör en matt i överkroppen på ett sätt jag inte känt på länge. Löpning i våtdräkt var lättare än jag trott och skoskav klarade jag mig utan. Hela banan tog en och en halv timme. 

 Nu är jag sjuuukt trött i kroppen men glad och pigg i sinnet. Katrineholm Swimrun blir ett äventyr som heter duga och jag är glad att få vara i team med Daniel. Positivt är också att jag aldrig känt mig mer intresserad av att lära mig simma ordentligt som nu. 

Team Pepparkällan & Rökärr är igång!

Jag har blivit med i ett swimrun-team!




Detta roliga hände idag, helt oväntat. Min gamla kompis Daniel hörde av sig och frågade om jag ville tävla i par med honom på Katrineholm Swimrun i början av augusti. Självklart ville jag det. Daniel är grym. Både som person och som atlet. Han är idrottsman på riktigt, utbildad hälsocoach och mångårig triatlet. Det är en ära att få teama upp med honom och jag känner mig genast mycket peppad på att träna järnet kommande veckor. Det går ju inte att vara i lag med Daniel och tappa orken.
Loppet består av 10 kilometer löpning varvat med sju olika simsträckor. Springa, simma, springa, simma och så vidare. 
När jag var nere med familjen vid sjön idag passade jag på att öva lite på min dåliga crawl-stil. Vi får se om jag klarar att crawla på tävling. Och kanske att jag borde skaffa mig en våtdräkt. Jag har ju gjort en swimrun förut, en inofficiell och våghalsig variant då jag och Calle simmade över Aspen efter att ha sprungit till andra sidan och den gången frös jag som en hund och kom upp ut vattnet lika skakig som en svårt Parkinson-sjuk person. Jag hade ingen våtdräkt då. 
Katrineholm Swimrun är ju en ordnad tillställning och sträckorna att simma betydligt kortare, men ändå. Det är inte kul att frysa. 
Vi får se om jag orkar hålla på med materialfix. 

Jag har nu ett mål med sommarens löpning. Det var längesedan jag kände sådan träningspepp! Om någon av er som läser det här har användbara tips – ös på i kommentarsfältet. Vad ska jag träna särskilt på? Måste jag ha badmössa? Vilket är det vanligaste rookie-misstaget?