Gravitationen vill trycka ner oss! Kämpa mot gravitationen!

Jag har stannat till vid utegymmen vid Årstaviken under en löprunda. Jag klänger i en sådan där ställning som ser ut som en liggande stege. En äldre herre på cykel stannar till. 

– Det där är den bästa övningen. Gravitationen försöker trycka ner oss och den där övningen motverkar det. Den drar ut kotorna. Man måste kämpa mot gravitationen! 
Jag håller med. Säger att jag också gillar den här övningen. 
– Kör du själv? frågar jag.
– Ja visst, svarar han. Jag hänger lite varje dag där hemma.

Vi önskar varandra fortsatt trevlig dag och han kör vidare. 
Jag ser i mitt inre hur han stannar till då och då under sin cykelpromenad för att basunera ut hur viktigt det är att vi tar strid mot fysikens lagar. 

Gravitationen vill trycka ner oss! Kämpa mot gravitationen! Gravitationen är vår fiende! 

Uselt väder är det men jag sprang ändå

Det var halkigt värre runt Årstaviken kan jag berätta. Jag var där nyss, springandes utan Icebug-skor eller andra dubblösningar. Här är det blanka springskor som gäller året runt. Jag kom hur som helst runt hela varvet utan att halka och svettig blev jag också. Mission accomplished!

Passade på att klämma nya avsnittet av podcasten Synfält Framåt. Det var mellanbra. Jag tycker att den ärliga vetgirigheten är lite mindre den här säsongen jämfört med för fyra år sedan, och det är synd. Eller så är det jag som blivit mer blasé. Under 2014-omgången lyssnade jag mycket på Synfält Framåt då jag och Helene var på spa en helg under vårvintern. Det kommer alltid att vara ett bra minne, som för alltid är kopplat till Kristoffer Appelkvists röst. Associationsbingo. Det kanske grumlar mina intryck.

@ajennische

Så var det att springa Lidingöloppet (det är inte jobbigare än maran)


Alla som är lite inne på löpning har någon gång hört andra prata om Lidingöloppet. Det är ett par påståenden som brukar dyka upp varje gång:
1. "Lidingöloppet är värre än maran".
2. "Du tycker det gått bra i två mil sedan kommer Abborrbacken... 

Nu har jag själv sprungit Lidingö (och har tidigare sprungit Stockholm marathon) och kan säga att det första inte alls stämmer. Lidingö är 30 km långt. Mer än en mil kortare än marans 4,2. Lidingö är mycket lättare. Att man springer på skogsvägar där det går upp och ner hela tiden gör Lidingö till ett av de roligaste loppen jag sprungit. Och när det är roligt blir det lättare. Maran är ju ett djävulskt enformigt stadslopp i jämförelse. 
När det gäller abborrbacken är den brant och lång men vi pratar ju knappast ett flera hundra meter högt grustag. Visst är den jobbig men jag hade räknat med värre. Jag hade väntat mig något i stil med att springa uppföra Hammarbybackens slalombacke. 

Hur var upplevelsen som helhet då? Mycket bra! Arrangemanget var proffsigt (även om det är en jävla bit (1,5 km) att gå mellan Lidingövallen där man lämnar väskor och hämtar nummerlappar till själva starten. Banan är varierande och mycket fin. Bästa avsnittet är det som löper längs med vattnet.
Jag sprang utan musik idag och saknade det aldrig. Det är också ett gott betyg. 
 
Tyvärr var det mycket trångt under HELA loppet. På andra lopp brukar alltid släppa efter cirka en halvmil men inte idag. Jag vet inte hur många gånger jag råkade stöta till någon annan eller fick någons armbåge i sidan. Jag hamnade visserligen i den allra sista startgruppen och sprang om folk under hela sträckan men jag vet inte om det var så mycket bättre i motionärsgrupper som startade tidigare. Jag hörde flera löpare som pratade om trängseln efteråt. 

Roligast var att "vinna" över den man med gul IK Gnosjö-väst som jag hade ofrivilligt följe med hela vägen. Vi sprang om varandra under i stort sett hela loppet men på upploppet tog jag honom. Jag hade hört hans röst i tre mil och hunnit blir rätt trött på hans ropande om att hålla till höger. Till en början skrek han "håll höger" vilket ju är rimligt om det är trångt. Det är kutym att högerfil är långsammare och vänster snabbare. Men efter ett tag orkade han inte säga hela utan skrek bara "höger". Vilket ju blev lite konstigt eftersom han kom älgande på vänster. Han flåsade som ett ånglok redan efter en halvmil men jävlar vad seg han var. Varje raksträcka och nedförsbacke sprang han om mig och i varje uppförsbacke sprang jag om honom. När han kom upp jämsides på upploppet passade jag på att utmana honom. "Okej vem vinner?" och tog i mitt sista. 
Han sa "nä du får ta det" och orkade inte springa om. 
Bakom mållinjen tackade jag honom för min tid (som blev mycket bättre än jag räknat med). "Om du inte hade stressat på mig hela loppet hade jag aldrig sprungit så här fort", sa jag och skakade hans hand. 
"Ja vi följdes åt. Då var det ju alltid till någon nytta", sa han. 

I mål #lidingöloppet

Posted by Andreas Jennische on Saturday, September 23, 2017


Sedan tryckte jag i mig en banan, två bullar, ett gäng muggar med saft och en kopp kaffe och åkte hem. 

Vi får se om det blir något nästa år. 

Sluttid: 2:35:36

Så var KK-Joggen – eller tack igen för draghjälpen Dala



Jag och master coach Daniel "Dala" Eriksson.  

Mattias och master coach Daniel "Dala" Eriksson. 

Tobbe. 

Malin. 

Plats 70. Observera lagnamnet. 

En av årets största begivenheter i Katrineholm heter KK-Joggen. En folkfest på stan mitt i Katrineholms-Veckan. Den här grejen var helt ointressant för mig som ung, jag menar fullkomligt ointressant. Men idag är det en helt rimlig grej att gilla. Eftersom jag som vuxen kommit att gilla att springa. 
Jag hade tänkt skippa loppet i år men eftersom vi inte lämnar torpet förrän imorgon efter frukost så tänkte jag om. 

KK-Joggen är en kvartsmara (10,549 km) och jag kom in på plats 70 på tiden 44.44. 
Det blev en mycket jobbig upplevelse. Första halvan av loppet var kul, resten en pina. Eftersom jag inte springer med egen klocka brukar jag förlita mig på kilometerskyltarna. Det är 7 kilometer kvar. Springer jag för fort? Det är bara två kilometer kvar. Borde jag öka tempot? Så där brukar jag hålla på. 

Idag såg jag inte en enda kilometer skylt under hela loppet. Det gjorde det extra svårt. Särskilt eftersom starten gick i ett rasande tempo. Efter typ halva loppet var jag rejält stum i benen. Lyckligtvis fanns Rasmus Oderud aka "Skyltmannen" längs banan och gjorde vad han kunde för att heja på. SVETT ÄR RÄTT stod det den här gången. Jag fick feeling och skrek tillbaka: "Skylta snabbare! Skylta snabbare!" Andra gången jag såg honom började han springa bredvid och tjoa allt vad kunde. Tack för det Rasmus, det behövdes. 

Den verkliga räddningen stod dock min teammate från i söndags för. Jag hörde honom komma ifatt mig vid cirka åtta kilometer (han hade klocka) och sedan var han vänlig nog att lägga sig bredvid mig och peppa mig att hålla farten trots att jag var rejält jävla trött. Jag fattar att han är en omtyckt coach och tränare. "Spring vidare du, jag pallar inte", flåsade jag. Men Dala bara "nej kom igen nu, du klarar det, kämpa på, det här är bra fart, vi kommer in under 45". Och det gjorde vi. På upploppet låg Dala strax efter mig men jag hade inte mage att springa i mål före honom så precis före mållinjen stannade jag upp och släppte förbi honom. Hon kom på plats 69 och plats 70. 
Tack för hjälpen Dala! Det var en stor lycka att komma fram. 

Före, under och efter loppet såg jag en hel del kända ansikten. Jenny från klassen på gymnasiet är numera ambulanssjukvårdare. Lars, vår lärare i samhällskunskap, stod i målfållan och delade ut bananpåsar helt utan entusiasm. Han kände varken igen mig eller Dala. Anette såg jag i publiken, liksom Anna, Marvin, Hanna, Jenny A och kommunalrådet Göran Dahlström. Evelina och Andreas såg jag också, med en massa barn i släptåg. 
Jag hälsade på massor av folk som var med på Katrineholm Swimrun och i målfållan träffade jag Tobbe, Mattias, Roger och Malin. 
Stjärnkocken Tommy Myllymäki slog mig med exakt 30 sekunder. 

Tack för den här gången. Nu ska jag hem och träna inför Lidingöloppet. 

Slutet av juli = reconsider it all

Krossade det där j**** grustaget fem gånger om #torplife #löpning

A post shared by Andreas Jennische (@a_jennische) on





Det är den tiden. Nuet börjar flyta över i sedan. Siktet ställs in på efter sommaren och den kommande hösten. Varje år tänker jag att "den här hösten ska jag verkligen se till att komma i säng i tid, träna regelbundet, inte ta med mig jobbet hem, träffa vänner och göra roliga saker på helgerna".
Det brukar gå ett tag. 
Men skam den som ger sig. I år kan det lyckas. 
Innan det blir skarpt läge återstår lyckligtvis ett par veckor av ledighet. 
Jag ska fortsätta lägga en hel del tid på fysisk aktivitet. Det är otvivelaktigt det bästa mot alla former av negativa stämningar. 

På Ica i byn träffade jag förresten en av arrangörerna till Katrineholm Swimrun. Han heter Martin och är tydligen gammal synthare. Trevlig prick. Han hoppades att jag skulle bli biten. Kan nog bli så. Avslutade dagens löprunda genom att kuta rakt ner i sjön med skorna på. Bara en sådan sak. 

PS
Jag finns också på
Snapchat och Twitter: a_jennische