Jag älskar att skriva. Jag trodde aldrig jag skulle känna så men det gör jag. Under mina första år som journalist upplevde jag ofta själva skrivandet som en pina. Det var arbetet inför som var det roliga, göra intervjuer, göra research, bolla vinklar. Det hade mest mer prestationsångest att göra. Jag tillhör den lite utskrattade grupp studenter som sökte till journalistutbildningen för att jag ”gillade att skriva” men lusten försvann i takt med allt blev på allvar. Med tiden och erfarenheten kom lusten tillbaka. Till stor del handlade det om att gilla det raka och okonstlade, istället för det mer målande och litterära. Om jag någon gång kunde skriva så har jag nu tränat bort det, vilket är helt okej. Brukstext eller bruksprosa kallade jag det någon gång. Språk som är gjort gör att förmedla snabba intryck och information. Om jag någon gång blir klar med det där romanutkastet som jag i ett starkt ögonblick påbörjade lär det bli allt annat än litterärt utmanande. Which is fine.
Hur som helst, när det gått för lång stund utan att jag skriver upplever jag en känsla av brist. Det behöver inte vara mycket. Några meningar på Twitter, ett kort blogginlägg som det här.
Jag set det som något bra. Det blir lättast så.
@ajennische