För cirka femton år sedan jobbade vi ihop en kort period på Katrineholms-Kuriren. Hon är också från Julita. Sedan dess kanske vi har stött på varandra någon gång men inte mer än så. I dag träffades vi böjda över varsin barnskridsko som behövde knytas på Östermalms IP. Jag var där med tvillingarna och hon var där med sina barn. Länge jobbade vi på varsin av lokaltidningarna i Stockholm. Hon på Mitt och jag på Direktpress. Nu är ingen av oss kvar. Och efter att ha pratat med henne en stund verkar hon ha hoppat av på grund av liknande skäl som jag. Det blir svårt att slita på med allt när tron på företaget och verksamhetens inriktning börjar svikta.
Mer glädjande var att hon fortfarande jobbar med journalistik, som frilansande reporter med en bred palett av uppdragsgivare (eller snarare köpare). Sådant gör mig alltid glad, när duktiga journalister hittar nya bra sätt att fortsätta jobba med just journalistik. Vi enades om att lokaljournalistiken trots allt är något extra – och att den förtjänar det bästa.
Tänk om den kunde nå en ny storhetstid istället för denna nedförsbacke som råder nu.