Nej, jag tror inte det. Det är något fint med opeppade tonåringar, som inte vill följa med de tråkiga föräldrarna och syskonen för att göra något annat än det vanliga. Det minner om ens egna ungdom och allt som var viktigt för en då. Jag var likadan. Jag ville få bestämma själv över min tid, träffa mina vänner, ungås med en kärlek kanske. Eller bara vara ensam utan att bli störd. Jag ville ofta bara vara ensam utan att bli störd. Jag tänker på det här när jag sitter bredvid den tonåring jag och Helene har i vår familj, en mycket fin ung man, om än för tillfället väldigt opeppad. Vi sitter på ett tåg för några dagars familjeresa men han hade hellre gjort tusen andra grejer än just det här. Tänk själv, att behöva umgås med syskon och föräldrar på en liten yta i en stad som inte är hemma i flera dagar i rad – och vara nästan vuxen men utan den vuxnes rätt att själv bestämma.
Vi hade ett fint moment när vi klev på tåget förut.
– Jag vet att du är opeppad men du får tänka att det hör till. Det hör till att du ska vara opeppad och inte vilja följa med och det hör till att vi ska tvinga dig att åka med, sa jag.
Då log han lite och svarade:
– Jag vet.