Håller hårt på valhemligheten




Det är valtider och våra flöden svämmar över av inlägg om politik och förslag. Jag var på middag nyligen och det givna samtalsämnet var valet 2018. 
Jag pratar mer gärna om det. Däremot är jag en sådan som aldrig går ut med hur jag ska rösta. ”Det sprider sig. Och du kommer att börja tänka på mitt svar och hur det eventuellt påverkar eller har påverkat sådant jag skriver”, sa jag i dag till en kollega. 
Mitt jobb är sådant. Det mår bra av valhemligheten. Den är nästan en förutsättning. 
Det finns en tjänsteman inom Stockholms stad som gjort sig känd i politikkretsar för att ingen vet hur han röstar. Han var ekonomidirektör under den borgerliga alliansens styre i Stockholm fram till 2014 och är därför ”märkt” som borgerlig ändå, men det är mest av kutym. Under Wanngårds S-styre har han jobbat som innovationschef. 
Nåväl. 
Den 9 september är det sista chansen att lägga sin röst. 

Det lär dröja innan en överdäckning vid Tanto presenteras som ett skarpt förslag

Det har diskuterats i vissa kretsar av stadsbyggnadsfolk. Förmodligen diskuteras det fortfarande då och då, möjligheten att däcka över spåren vid Tanto.

På så sätt skulle man få plats med ett gäng nya bostadskvarter i innerstan. En förtätning. Men överdäckning är typ det dyraste man kan göra så det lär dröja innan det börjar diskuteras på allvar igen. Särskilt nu när det finns ett överutbud på nyproducerade bostadsrätter. Vid en stor brist däremot, då kanske några byggherrar och Stockholms stad faktiskt börjar skissa på ett reellt förslag.

”Mindfulness är bara trams”

Snackar med en granne på gården. Han har en tydlig uppfattning. Mindfulness är bara trams, säger han och fortsätter. ”Det används av unga människor för att nå balans men problemet är att arbetslivet är för pressat. Det går inte att rätta till det med mindfulness. Man måste ändra något mer grundläggande.” Jag har aldrig försökt mig på mindfulness men jag tror det finns poänger. Jag tror dock att min granne har ännu mera rätt.

Avslutade #torplife – åkte hem och sprang Midnattsloppet







Det senaste 36 timmarna har varit i n t e n s i v a. Årets #torplife har avslutats. Ett barnrum hemma i Stockholm har möblerats om. Tidigt idag var jag ute med hyrd släpkärra och köpte säng. Sedan har jag borrat och skruvat och burit grejer som om jag vore kvar på landet.
Jag avslutade allt med att springa Midnattsloppet. Jag har inte sprungit det på många år. Det var jobbigt. Men kul. Min tid på 43.34 var mycket rättvis. 
Familjen var på plats i målet men det visste jag inte. Härligt ändå. Och dottern sprang tidigare på dagen. Det var fint att se. Hoppas hon får mersmak. 

Dagens största fysiska bedrift står dock Marie Sandberg från Katrineholm för. Hon gjorde en Kalmar Iron Man på under 10 timmar och kvalade därmed in till VM på Hawaii. Marie Sandberg har en ettåring som hon fortfarande ammar. 

Frihetskänslan

Det har varit några intensiva dagar med barn på torpet. De egna plus en. Jag har behövt vara fritidsledare. Som ensam vuxen blir man lite trött. Idag skapade jag en paus och sprang en runda. Eller rättare sagt, sprang tre korta rundor för att ungarna inte skulle vara ensamma så länge åt gången. Under den första hade jag sällskap av dottern på cykel, sedan tacklade hon av.

Det blev ett fantastisk skönt träningspass. Luften var lätt att andas och det var sol utan att vara för hett. Jag sprang på grusväg, genom en skog och ut på öppna odlingslandskap. Låren dunkade och endorfinerna sjöd i mig efteråt. Det slår alltid bättre när man längtat efter att springa. Efteråt duschade jag genom att skopa ljummet vatten ur en hink. Det var länge sedan jag kände mig så ren.