AAA

Det var en fin helg på landet, jag ville verkligen inte åka därifrån. Det tar emot att jobba nu när jag är på upphällningen. Bättre hade varit om jag planerat så att semester gick över till nytt jobb. Men sådant där går inte alltid att styra som man vill.

Det rådde ett ovanligt lugn ute på torpet de här dagarna, det är något med luften när vi rör oss mot augusti. Det har också varit sommarlov i många veckor nu och då har den inledande entusiasmen och energin gått över i en mer lunkaktig form. Det är rätt skönt. I landet växer det så det knakar, mangold, grönkål, svartkål, lök, sockerärtor, potatis, sallad och kryddor. Det är Helenes förtjänst. Jag bara gräver. Den här gången kom jag ihåg att ta med mig mat hem så jag slipper gå till affären och handla allt som bara är att plocka här ute. Tåget är strax inne i Stockholm, den yngsta sonen är med tillbaka. Imorgon är det måndag med nya koranbränningar att bevaka. Två veckor kvar.

Trots regn och modesta temperaturer så var vattnet förvånande skönt i sjön. Jämfört med Atlanten rena poolvärmen. Jag fick inte med mig några barn så jag hängde här själv en stund och simmade en bit. En liten bit. Min simform är inte vad den borde vara. Jag har knappt simmat något alls i sommar. Å andra sidan har jag heller inte haft något särskilt att träna för. Om Helena och jag bestämmer oss för att göra ett swimrun innan säsongen är slut bör jag dock steppa upp. Det får bli till att gå till Eriksdalsbadet, helst redan imorgon.

Bara namnet skickar mig till barndomen, häggmispelsylt. Den kokas på bären som växer på buskar längs stora vägen och som min pappa brukade ta gamla herrcykeln för att åka och plocka. Nu för jag traditionen vidare, men jag går. Vårt torp ligger närmare de bästa ställena. Nag trodde det skulle vara för sent men det fanns bär kvar. En liten hink fick jag ihop under förmiddagen. Nu står jag i köket och ser de koka ihop med socker och en liten skvätt citron. Det blir den optimala sylten till havregrynsgröt. Inget annat pålägg är lika gott. Smaken är svårt att beskriva. Kanske lite som blåbär och grön vindruva, men den måste upplevas.

Jag var på begravning av en släkting i veckan, i ett kapell med en präst och vit kista. Det var en vacker ceremoni där vi var många som närvarade för att ta avsked. 

Att sitta så och tänka på en människa som inte längre lever, skärper sinnena. Ceremonin hjälper till att få minnena att fastna, tänkte jag där i kapellet. Och det är väl kanske det viktigaste med en begravning, att fästa minnena, och gemensamt med andra få dem att leva vidare.